Redaktionsbloggen

Tillbaka till progrockens Änglagård

17 maj 2023

Änglagård 
Roth Händle Studio, Sollentuna 13 maj

I början av 1990-talet var Änglagård ett av de band som satte Sverige på kartan för den nya generationens progressiv rock. Efter två skivor och blott några få år upplöstes emellertid gruppen, och har senare återuppstått och gjort sällsynta framträdanden, främst på progrockfestivaler utomlands. Efter att den tredje och senaste skivan Viljans öga gavs ut 2012 lämnade trummisen Mattias Olsson bandet som därefter fortsatte med en annan sättning, men i fjol återförenades Olsson med basisten Johan Brand och gitarristen Jonas Engdegård, och nu är det premiär för den nya sättningen, där även blåsaren Oskar Forsberg och Staffan Lindroth på klaviaturer ingår, med inte bara en utan två konserter denna helg. 

Spelningarna sker  i Olssons egen skivstudio Roth Händle som är fylld med oräkneliga gamla syntar, elorglar, gitarrer och mängder med andra instrument, och med endast hundra personer i publiken (den första kvällen såldes snabbt slut) blir det riktigt nära och intimt. 

Även på scenen finns mängder med typiska kännetecken för progrock: tvärflöjt, mellotroner (ja, inte bara en, utan tre), baspedaler, rörklockor och mängder med klaviaturer – Lindroth har inte mindre än nio stycken. Likaså får vi massvis med taktartsbyten och riktigt långa låtar, inräknat extranumret blir det faktiskt bara åtta nummer på drygt två timmars konsert. Den första är dessutom en två minuter kort Prolog (jodå, stycket heter så) på två blockflöjter.

Samtidigt undgår Änglagård många klichéer. Något som är mycket påfallande är att de gärna från en sekund till en annan trycker till med en explosiv kraft och en förkrossande ljudvolym, särskilt från basen och trummorna, som gör dem tyngre än många andra progrockband. På någon meters avstånd blir det förstås än mäktigare. Men bandet är mästare på dynamik och kan lika snabbt också, utan att det känns abrupt, gå ner till partier på flöjt, akustisk gitarr eller klockspel som är ytterst ljudsvaga för att sedan trappa upp volymen. Faktum är att de växlar mellan väldigt många olika ljudnivåer, den dynamiska spännvidden är närmast häpnadsväckande.

Och det behövs förstås, med tanke på musikens komplexitet. Med låtar som snittar långt över tiominutersstrecket och består av mängder med olika avsnitt som sömlöst avlöser varandra krävs det en oerhört skicklighet och lyhördhet, och det har Änglagård så det räcker och blir över. 

Första set avslutas med livepremiären av Ur vilande från den nämnda senaste skivan, vilken är ett typexempel på bandets mångsidighet. Det blir dock det enda vi får höra från det albumet. Huvudnumret kommer i andra set, som helt utgörs av de fyra låtarna från Änglagårds debutalbum Hybris som i fjol fyllde trettio år. I inledande Jordrök dundrar plötsligt en kyrkorgel loss. Vid andra tillfällen hörs sopranblockflöjt, koklockor och tenorsaxofon. 

Bandet drar sig inte för att till viss del arrangera om låtarna jämfört med de gamla studioversionerna, exempelvis avslutas nu Vandringar i vilsenhet med stämspel på två skalmejor. I vilket annat fall som helst hade det blivit en rejäl smäll mot lyssnarnas öron, men här blir det snarare betydligt mer lågmält än tongångarna strax dessförinnan. 

Den kvartslånga och riktigt mäktiga Kung Bore, med en flera minuter lång inledning på nylongitarr, avslutar både Hybris och konsertens andra set, och två saker är slående. Dels är det förbluffande, även för mig som lyssnade på Änglagård redan på 1990-talet, att flera bandmedlemmar var endast runt 16-17 år gamla när de komponerade dessa episka och oerhört komplexa låtar. Musikaliteten är på en närmast absurt hög nivå. Det är också uppenbart att Änglagård av i dag fortfarande är ett mästerligt och särpräglat band och att deras musik är synnerligen spännande och njutbar.

text & bild: Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser