Pettersson & Fredriksson, Professor Loop, Linnea Hjertén
Nalen klubb, Stockholm 17 augusti 2024
På 00-talet dök Pettersson & Fredriksson upp på den svenska folkmusikscenen. Duon, båda med Daniel som förnamn, började spela tillsammans på gymnasiet i slutet av 1990-talet, med en repertoar som till att börja med mest innehöll traditionella låtar från Västerbotten och angränsande landskap men så småningom också bestod av en hel del egna kompositioner.
Trots sättningen med nyckelharpor och lutor bjöd bandet på en stundtals riktigt tung ljudbild, kanske inte minst tack vare Fredrikssons bakgrund som metalbasist.
Deras tredje och senaste album, Sotali, gav de 2010 ut på egen hand ”utan en tanke på att någon skulle lyssna på den” som de nu beskriver det, och så småningom upphörde verksamheten som duo.
2015 gjorde de sin senaste konsert i Sverige och har därefter spelat var för sig i andra band och projekt, men när nu Sotali återutges av det intressanta skivbolaget Nordvis firas det med en kort turné som avslutas på Nalens lilla klubbscen.
Men kvällen inleds med helt andra tongångar. I början av året släppte sångerskan och kompositören Linnea Hjertén sin debutskiva, även den på Nordvis, och nu gör hon sin allra första konsert med det materialet. Musiken bygger till stor del på hennes många sångstämmor, och på scen låter hon det allra mesta vara inspelat och sjunger till det. Det hade i vissa fall kunnat vara ointressant som liveupplevelse, men blir här raka motsatsen. Hjertén rör sig i en sorts blandning av ambient och neofolk. Fem, sex låtar framförs i ett svep, och den enbart ordlösa sången är lågmält intensiv med jättelik rumsklang och kompas ibland av mullrande pukor och låga keyboardborduner.
Insvept i tät scenrök och med blekt lila ljus syns Hjertén ofta närmast som en skepnad, och när hon lyfter armarna gör belysningen underifrån att hon skapar ett slags skuggspel i taket. Alltsammans är suggestivt, vackert, storslaget och väldigt stämningsfullt.
En som varit med betydligt längre är Totte Mattsson. Som medlem i bland annat Hedningarna och Boot har han sedan 1980-talet starkt bidragit till förnyelsen av nordisk folkmusik, inte minst genom hur ålderdomliga instrument fått högst moderna roller och sound.
För tjugo år sedan utgjorde han tillsammans med Garmarna-medlemmen Stefan Brisland-Ferner den kortlivade duon Hurdy-Gurdy, som genom att sampla gnisslande, skrapande och raspande ljud från sina vevliror byggde upp en tung och märklig ljudbild.
När Mattsson nu framträder solo under namnet Professor Loop verkar det på sätt och vis vara en fortsättning på det projektet. Med en specialbyggd vevlira med inbyggd motor (!) som gör att veven snurrar av sig själv får Mattsson högerhanden fri för att sköta datorn eller att spela på högst okonventionella sätt. Lager på lager byggs livelooparna upp, mattor av blytunga basborduner växer fram och förvrängs ibland till ett distat industriellt dån. Skärande och svepande ljud hörs, och helt oväntat börjar samplade fåglar kvittra. Melodier förekommer emellanåt men långt ifrån alltid, men plötsligt trampar Mattson med en pedal igång trumbeatet till Hedningarnas Höglorfen och så sätter den välbekanta låten fart.
Även detta är ett högst säreget framträdande. Han står närmast dold i dunklet i ett hörn av scenen, visuellt är fokuset helt på målningarna av Hieronymus Bosch som projiceras i fonden och som växlar mellan olika detaljer i de bisarra bilderna.
Också Pettersson & Fredriksson gör något slags föreställning snarare än en regelrätt konsert. De kanske inte trodde att särskilt många skulle höra Sotali, men en som inte bara gjorde det utan också tog djupt intryck av den är animatören Chris Rippey från USA. Baserat på musiken från skivan har han skapat en berättelse med märkliga karaktärer och platser som han animerat, och som projiceras medan duon sitter ner och spelar utan några pauser mellan låtarna.
Återigen är det hela oerhört stämningsfullt. Petterssons nyckelharpstoner är ibland riktigt skira medan Fredrikssons luta kan bli kraftfull och blytung. Stillsamt flöjtspel avlöser ösiga mandolariff, stråkharpa och moraharpa bidrar med strävare klanger, och ibland läggs djupa borduntoner till med hjälp av elektroniken. Duon växlar sömlöst mellan vitt skilda stämningslägen och intensitet, och tillsammans med animationerna blir det en mycket fascinerande resa.
Text & bilder: Rasmus Klockljung
