Redaktionsbloggen

Storartad hyllning till Esbjörn Svensson

26 nov 2017

EST Symphony
Magnus Öström, Dan Berglund, Marius Neset, Helge Lien, Magnus Broo, Johan Lindström, Hans Ek och Göteborgs Symfoniker
Göteborgs Konserthus 24 november 2017

Esbjörn Svensson Trio är en av de grupper som betytt mest för mig musikaliskt. Jag såg dem live fler gånger än jag sett än någon annan grupp, sju åtta gånger på flera olika scener, både stora och små. Efter albumet Tuesday wonderland tappade de dock mig som lyssnare och det senaste åren var det väldigt sporadiskt lyssnande från min sida.

Men när Esbjörn så tragiskt gick bort för snart tio år sedan blev jag mer bedrövad än när jag hörde om någon annan av de senaste årens bortgångna storheter, med undantag för Prince kanske.

När så EST Symphony gavs ut förra året blev jag mycket nyfiken. Jag insåg att trions musik mycket väl skulle lämpa sig för det symfoniska formatet, och jag blev mycket förtjust i skivan. Samtliga spår på skivan är mycket bra och ungefär hälften är exceptionella, både vad gäller arrangemang och framförande. Dessutom medverkade en av mina favoritsaxofonister, Marius Neset, och jag fick upp ögonen för trumpetaren Verneri Pohjola, vars karaktäristiska sound fångade mig. Iiro Rantalas kraftfulla men samtidigt känsliga pianospel lockade fram bilder av Esbjörn och dennes ande tycks sväva över inspelningen som fick en extra exotisk karaktär av Johan Lindströms härliga pedal-steel.

Att få uppleva detta live känns som en ynnest och det är för mig en av höstens mest efterlängtade konserter. Lite besviken blev jag först över att trumpetmanteln här axlats av Magnus Broo, vars spel inte alltid tilltalat mig och eftersom jag gärna hade velat lyssna till Pohjola i en livekontext. Men min oro var definitivt obefogad då Broos reptilsnabba frasering och påhittiga soli definitivt passade in i sammanhanget. Inte heller Rantala medverkar på konserterna den här gången. Pianopallen har i stället upplåtits åt norrmannen Helge Lien, och med den äran.

Konserten har redan för en vecka sen framförts i Stockholm under två kvällar och i Göteborg är det också två konserter inbokade. Det är en månghövdad publik som sökt sig hit under kvällen och säkerligen inte bara inbitna jazzlyssnare. EST var trots allt en jazzgrupp som nådde, och lämnade avtryck, långt utanför jazzens gränser.

Göteborgssymfonikerna låter fantastiskt och Hans Eks smakfulla arrangemang sitter som en smäck. Jazzmusikerna är på topp och Nesets spel ystert och sprittande med hans för mig så tilltalande blandning av romantisk ådra och kantiga linjer. Dan Berglund låter kontrabasen yla genom sina effekter som ett ångestskri efter förlusten av Esbjörn och Magnus Öströms virvlande trumsolo får spontana applåder Samtliga jazzmusiker får soloutrymme men generellt känns det tyvärr som att pianot hamnar lite väl i skymundan.

Under första set är ljudet lite i obalans och jag hade gärna velat att pianot skulle vara mer framträdande rakt igenom då det ibland dränks. Kanske är det bara där just jag sitter?

Det är i och för sig bättre efter pausen men fortfarande något frustrerande. Albumet framförs i sin helhet med tillägg av den nyarrangerade Tuesday wonderland och Behind the stars som tillsammans med Serenade for the renegade är kvällens extranummer efter stående ovationer.

Undertecknads favoriter för kvällen är den Bach-inspirerade When God created the coffeebreak (där Lien får briljera), Broos spotlight på Eight hundred streets by feet, magiskt vackra Viaticum suite (som Magnus särskilt tillägnar Esbjörn) och avslutande saxfyrverkeriet Behind the Yashmak, vilken får åhörarna att brista ut i öronbedövande jubel.

Hela konsert-idén är som en tribute show till en av svensk jazz klarast lysande stjärnor från de senaste decennierna och det är en skön känsla att som publik få vara delaktig i detta. Jag tror nog att Esbjörn själv var närvarande under kvällen och att han log uppskattande hela konserten.

Andreas Backelund


Fler recensioner

Annonser