Redaktionsbloggen

78403454_10159014567899692_7670968911013085184_o

Stjärnduo bjuder in till helt nya resor

29 Nov 2019

In Beat Ween Rhythm
Stallet, Stockholm 28 november 2019

Ibland har jag ynnesten att få följa ett nytt band från någon av deras allra första spelningar, och i det här fallet är det två synnerligen etablerade musiker som under ett par år jobbat fram musik som duo. Härom veckan gjordes premiärgiget i Uppsala, och nu är det dags även för Stockholm att få höra In Beat Ween Rhythm.

Olov Johansson är nyckelharpsvirtuosen från folkmusikinnovatörerna Väsen som ständigt jobbar över hela världen, och som tillsammans med resten av gruppen fått mängder med fans och efterföljare.

André Ferrari är sannolikt en av landets mest mångsidiga och säregna musiker. Trummisen och slagverkaren har jobbat med otaliga välkända pop- och jazzmusiker, men för Liraläsaren är han antagligen mest bekant för sina år i just Väsen på 1990-talet, ett band som han då och då återkommit till. Sedan några år är han även medlem i multinationella Bokanté, under ledning av Snarky Puppy-basisten Michael League.

Men Ferrari har även mycket experimentella sidor och använder gärna elektronik, något som verkligen får fritt spelrum i denna duo.

Gruppnamnet är väl valt, för den här musiken utforskar verkligen det som kan hända i mellanrummen, när det inte finns varken regelbundna rytmer eller melodier hela tiden. André Ferrari spelar ofta oupphörligt föränderligt snarare än att hålla sig till upprepade grooves. Han har en enorm uppsättning av akustiska trummor, små cymbaler, elektroniska pads och triggade trummor, och förstås en massa bjällror, klockor och annat metalliskt som hänger från en lina ovanför resten av riggen.

De digitala ljuden byter han från låt till låt, och ibland även under tiden. Här vimlar det av hårda, korta cymballjud, djupa elektroniska trumklanger, metalliskt skrammel, en virveltrumma som plötsligt snärtar till och en jättelik bastrumma som mullrar. Emellanåt lägger han in melodiska fraser på någon av trummorna genom att pressa fingrar eller en klubba mot olika punkter på trumskinnet medan han slår an det med andra handen. Det händer ständigt inte bara något nytt utan massvis med nya saker samtidigt.

Olov Johansson rör sig också utanför vanliga låtstrukturer på sina tre nyckelharpor. Här och där spelar han melodier, andra gånger utspridda riff eller basgångar. Några Väsen-låtar har fått helt nya arrangemang, men det mesta är komponerat för detta duoprojekt. En låt beskrivs som ”ett slags polska”, en annan som fått titeln Skevschottis går i själva verket i elvatakt.

Konsertens andra set inleds med att André Ferrari uppmanar oss att inte räkna taktslag, utan att låta nästa låt ta oss på en resa. Därefter inleder han Mantras genom att spela en gles elektronisk rytm och några keyboardslingor som sedan loopas genom hela det långa stycket innan han bygger upp det med oräkneliga slagverk. Och ja, nog blir det en resa alltid!

Liksom hela spelningen, egentligen, för här går det aldrig att veta vad som kommer hända härnäst, inte ens i de låtar jag tidigare hört med Väsen. Det enda jag vet är att jag hela tiden förs någonstans dit jag aldrig varit förr, och det är verkligen ett spännande färdsätt.

Rasmus Klockljung

Annonser