Stora Vägen
Stallet, Stockholm 3 maj 2025
Under ett drygt år har denna trio i skymundan arbetat fram sin debutskiva som nu släpps, och därmed är det förstås dags för releasekonsert. Stora Vägen är helt färska som band, men bakom namnet finns tre erfarna musiker. David Albertsson på gitarr och mandolin har bland annat samarbetat med värmländske spelmannen Mats Berglund, Hanna Enlöf på gitarrer och röst har hörts i bandet Good Harvest, och initiativtagaren Peter Rousu på elbas och – förstås – gitarr ingår i band som Fatang och är rutinerad lärare och ledare på Ethno-lägret. Nu är det alltså dags att världen får lära känna Stora Vägen, och det är en oerhört fin bekantskap.
Möjligtvis har gitarren som melodiinstrument inom folkmusik hamnat i skuggan av mandola, cittern och liknande, men faktum är att den gör sig fantastiskt fint i den rollen. I synnerhet när den som här får ta plats i detaljrika men ändå rymliga arrangemang där de olika stämmorna och kompen inte lägger sig i vägen för melodin.
För med undantag av några låtar där mandolin används spelas alltså alla melodier här på gitarrer, och många av dessa är alldeles ljuvliga. Bandet spelat några egna kompositioner, där Rousus Särkijärvi och Frost tillhör de allra finaste, men också ett gäng välkända traditionella låtar. Dock har de skalat bort öset som vissa av dessa brukar förknippas med, och fram träder stillsamma, nästan sorgsna tolkningar.
Den värmländska Förste valsen på Finnskogen är kvällens allra vackraste låt, med en underbar mandolinmelodi över Enlöfs följsamma gitarrkomp och Rousus glesa bas. Den skånska valsen Lasse i Lyby blir luftig som sockervadd och samtidigt djupt melankolisk, en jig lånar några fraser från Bach, och en polska efter Timas-Hans får en spännande inledning där den bandlösa elbasens mikrotonala möjligheter inspirerats av arabisk taqsim.
I några låtar sjunger Hanna Enlöf, ordlöst och mjukt och aldrig utan att ta över fokuset från strängarna, men det är ett fint tillskott till gitarrklangerna.
Kanske är det för att väga upp all denna melankoli som bandet skämtar ganska friskt i mellansnacken. Till slut har de spelat alla låtar från skivan utom den avslutande Visa från Mockfjärd, som är makalöst vacker. Men när det är dags för extranummer kommer inte den utan i stället en glad uppländsk vals som de ”inte ens har försökt göra sorgsen”, som för att visa att de kan spela sånt också. Och det kan de förstås, men bäst är Stora Vägen när de är den stillsamma melankolins nya uttolkare. Då är de rent mästerliga.
Text & bild: Rasmus Klockljung
