Stefan Sundström
Mosebacke, Stockholm, 14 september
Den lilla trädgården på Mosebacke hade just åter blivit öppnad för allmänheten, och blomlådorna stod corona-strategiskt utplacerade mellan bänkarna. Vid pass åtta klev mannen från öarna på och meddelade att allt hänger samman, ”Faller en faller alla, faller alla faller du”.
Bandet, Den sista jäntan, mal på i tung, uppdaterad och skramlig Sundström-rock centrerat kring groove-doktorn, basisten Nikke Ström som likt en musikalisk limträbalk bygger förbindelser mellan skir, lättupplöslig visa i Morsan är ett hav till stenhårda ZZ Top-svetsen i Influencer flunsa från senaste plattan Östan västan om stress och press.
För den här sensommarturnén har Stefan Sundström gett vispunk-orkestern Bo Kashis ledigt och med Nikke Ström och Martin Emtenäs som backbone plockat in två distinkt olika men oerhört skickliga gitarrister i Mattias Bärjed och Basse Aronsson. På keys har Birgitta Henriksson tagit plats med den äran. Från Henriksson får också Sundström det körstöd vi känner från tidigare plattor där alla från Sara Isaksson till Karin Renberg stått för just detta. Mitt i detta stundtals larmande inferno vandrar Nikke Ström fram och tillbaka som en upplyst med en cigg i mungipan. Följaktligen tar Peps-musikern Ström också tag i klockrena Bo Diddley-versionen av Perssons Falsk matematik.
Med detta sagt hade ju inget av detta fått utspelas utan Stefan Sundströms unika röst. Fyllda 61 bär han alla åldrar i sig. Går strövtåg i tiden med Hallå hallå (De e som de e) från plattan 5 dagar i augusti och en känslig existentiell tillbakablick i Göm din dröm, för att sedan svinga sig ut i slamrig allsång i Ebba Gröns Slicka uppåt, sparka nedåt och Strängens Dom feta åren är förbi.
Och så står Sundström på Söders högsta punkt och blickar tillbaka i tiden, återtar stadsdelen med Babyland och resorna med nattbuss 94:an, en institution på gott och ont för alla stockholmska nattsuddare, hemlösa och sköra existenser, och det skallrar betänkligt i miljonlägenheternas skyddsglas där Mattias Bärjeds diamantförsedda svetslåga skickar sättningar i teppanyaki-hällarna.
Han tackar rörd över Mosebacke-terrassens bifall och verkar nästan lika glad över att få vara inför publik igen som publiken är glad över att få sitta inför honom och hans Sista jäntor. Han avslutar med en tung take på Alla ska i jorden och Någon har slagit upp ett hål och lämnar på sydlig vind för att till våren åter gå i blom, som det står skrivet.
text & bild: Magnus Östnäs
