Annie & The Caldwells
Stockholm Jazz Festival, Maxim, onsdag 15 oktober
Årets jazzfestival har en fin spännvidd vad gäller stilar, med strålande exempel från jazzens hela universum. Men också en bokning som onsdagens spelning av Annie & The Caldwells, direkt från djupaste soulmyllan i Mississippi.
Detta verkliga familjeband, där alla utom en av sångerskorna heter Caldwell och där alla är släkt med varandra, tar med sig sin oemotståndliga historia upp på Maxims scen. Vem gillar inte tanken på en musikfamilj från amerikanska södern som efter fyrtio år av lågmält musicerande släpper sin första skiva 2025 – och gör världssuccé? En historia som förstärks konserten igenom med videoprojektioner där många bilder från familjealbumet och hemstaden West Point passerar förbi.
Maxim är en väldigt bra scen för denna konsert, med sitt stora utrymme framför scenen där folk kan dansa och vagga i takt till de manliga Caldwell-medlemmarnas funkiga komp och Caldwell-systrarnas rytmiskt exakta fraser i stämmor.
I centrum av scenen på en bänk sitter mamma Annie Brown Caldwell själv, med ovedersäglig integritet och närvaro. Man lyssnar på varje ord hon sjunger. Ibland när känslan bär hennes glödande predikningar reser hon sig mödosamt upp. Man förstår att hon av fysiska begränsningar inte orkar stå särskilt länge. Kraften sitter i rösten.
Musiken lutar mer åt soul och funk än renodlad gospel, men det religiösa budskapet är samtidigt starkt och väldigt uppriktigt. ”Den bästa gudstjänsten i mitt liv”, säger en person i publiken.
Men det är lätt att tänka sig att delar av familjens show fungerar bättre i religiösa sammanhang hemma i USA. När Annie Caldwell vrålande frågar publiken om vi tror på Jesus får hon en nästan utebliven respons här i det sekulära Stockholm.
Vi ville ha något äkta och genuint och det fick vi utan tvekan. Min enda invändning är längden på konserten. Efter exakt en timme, när jag själv kände att bandet värmt upp sig tillräckligt och stordåd väntade längre fram, så tackade de plötsligt för sig och lämnade scenen. Detta utan att ha byggt upp något som liknade ett crescendo eller snygg avslutning. Snopet. Det måste ha varit fler än jag som trodde att bandet spelat bara ett första set. Men ljuset tändes snart i taket och det var dags att gå hem. I morgon spelar Annie & The Caldwells i Sydkorea.
Text: Anders Pihl
