Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen har på bara två år blivit Stockholms mest betydande musikfestival. Mediabevakningen är stor och biljetterna till ett imponerande artistuppbåd såldes slut på rekordtid.
I stort sett allt känns igen från det succéartade första året. Skeppsholmen passar perfekt för ändamålet och publiken är en salig blandning av människor i alla åldrar. Även arrangemangen känns lika gedigna. Inget lämnas åt slumpen. När Skeppsholmen under fredagen drabbades av strömavbrott klarade man att köra hela festivalen på egen reservgenerator.
Trots allt detta började årets festival med en präktig skandal. Världsartisten Omar Souleyman som skulle ha inlett festivalen gavs inte inresetillstånd i Sverige på grund av att han är från Syrien. Bisarrt och minst sagt tankeväckande. Luger ska ha en applåd för att man snabbt lyckades ordna en strålande ersättare i Goran Kajfes Subtropic Arkestra.
Stockholm Music & Arts 2013 startade i nästan för bra väder. Min gissning är att en och annan biljettinnehavare befann sig på landet när de första tonerna av Goran Kajfes avnjöts av blott ett hundratal åskådare. Kajfes spelade mycket material från sin senaste eminenta skiva och gruppen byggde upp ett fantastiskt ensemblespel, som till slut var lika kokande hett som eftermiddagssolen.
Vädret var på gränsen till för vackert även i fortsättningen när Mattias Alkberg levererade sin egen begravning med sotsminkat ansikte och en gravsten på scenen. Sympatiske Alkberg lever högt på sitt egensinne, fina texter och ett bra band. Bäst var kaosbrötiga covern på Can-låten Vitamin C, försedd med svensk text.
Större kontrast mellan Diamanda Galas nattsvarta musik och den svenska högsommaren med förbituffande skärgårdsbåtar strax bakom är svår att tänka sig. Under den inledande låtsviten med molande ljudinstallationer och primalsång ökade köerna till matstånden och ölförsäljningen betänkligt.
Men Diamanda Galas försöker aldrig att ställa sig in hos någon och när hon senare vecklade ut en rad sånger med sin unika blandning av Liszt, opera och träskblues vann hon en imponerande arbetsseger över en allt mer imponerad publik.
Amerikanska syskonparet i Coco Rosie gav en ojämn konsert, som i ena ögonblicket var trollbindande för att i nästa växla över till ett irriterande och möjligen ironiskt mellanspel då bandets sidekick visade att han kunde trumma med munnen.
Sedan kom de då, allas älsklingar First Aid Kit. Nu om inte förr såg man att festivalen var utsåld. Båtarna med tjuvlyssnare seglade nu närmare kajkanten vid scenen.
Konserten blev en ny och prickfri triumf för First Aid Kit. Det finns både en uppenbar talang och en avväpnande rättframhet hos detta extremt lovande syskonpar. I den avslutande och skimrande covern på Simon and Garfunkels America fick man en glimt av deras fulla potential. Förmår duon att utveckla sitt låtskrivande mot de höjderna kommer de utan tvekan fortsätta vara världsstjärnor även om femton år.
Mörkret sänkte sig långsamt över Skeppsholmen och först nu när Regina Spektor inledde sin konsert kom scenens avancerade ljussystem till sin rätt. Jag må själv känna mig ganska ljum inför Spektors kompetenta men inte i något avseende originella röst och låtskrivande. Dessbättre höll inte resten av publiken med mig och jublade högt och lyckligt efter varje låt.
Inramningen, med Stockholms sommarnatthimmel hängande som ett kitschigt glänsande sidendraperi ovanför stadens mörka siluett, kunde hursomhelst inte bli bättre.
Anders Pihl
