Redaktionsbloggen

Spännande resa med Molværs grupp

Nils Petter Molvær Group
Fasching, Stockholm 6 maj 2022

Det är nästan så att jag glömmer bort att jag står och trängs på en klubb i ett par timmar när trumpetaren Nils Petter Molvær och hans grupp sveper med lyssnaren genom en lång rad skiftande ljudlandskap.

Det börjar alldeles mjukt och stilla med trumpet, och slagverkaren Erland Dahlen står upp och spelar så svagt att det knappt är hörbart på stora klockor som hänger från varsitt stativ. Sedan går han över till att spela på en stor metallbricka som ger ifrån sig ett närmast väsande ljud. Så småningom kommer Johan Lindström in och lägger skimrande pedal steel-klanger.

Sedan färdas vi utan avbrott genom hela första set, den ena låten övergår i nästa, ibland utan att det ens märks. I andra set är det några sekunders paus mellan två låtar, annars är det samma sak även där. Ibland dundrar Dahlen på med tungt, rockigt trumspel eller trycker igång elektroniska beats, andra gånger spelar elbasisten Jo Berger Myhre melodiska solon med kontrabasstråke, Lindström skrapar på pedal steel-strängarna och Molvær sjunger genom trumpetmikrofonen och vidare in genom de elektroniska effekterna.

För sådana använder alla fyra på scenen, och det är verkligen helt rätt att kalla detta för en grupp. De har oerhört noggrant utmejslade ljud, och det är rimligt att den femte medlemmen, Sven Persson som sitter bakom mixerbordet, tituleras ljuddesigner. Trumpeten går alltså ofta genom diverse effekter som förvandlar en enda ton till en klangmatta eller låter den eka länge, länge. Även bas- och gitarrljudet skruvas hit och dit genom stora pedalbord, och när Lindström hänger på sig en elgitarr och trampar in en extrem dist lutar han sig på bästa rockstjärnemanér ner mot förstärkaren under solot för att skapa rundgång. En annan gång dånar ett oerhört hårt riff fram gång på gång, som visar sig komma från hans pedal steel.

Även Dahlen använder sig av elektronik när han inleder ett solo med att slå an ett resonant metallrör som han trycker mot trumskinnet och får hängpukan att sjunga och brumma. Spelet utvidgas till fler delar av trumsetet, han spelar med händerna på trummorna och växlar sedan över till trumstockar, och snart har det hela växt till ett helt eget ljudlandskap av rytmer och klanger. Många andra gånger under konserten väver han in såväl de hängande klockorna som en log drum och en rasslande tamburin i trumspelet.

Också ljussättningen gör sitt till under denna resa. Ibland dränks scenen i djupt röda eller lila nyanser, andra gånger en mild grön. Bandet trappar långsamt upp ljudvolymen, och så helt plötsligt blir det nästan alldeles tyst och bara en ren trumpetton eller en stillsam pedal steel ligger kvar. Färden slutar som den började, med ytterst lågmälda, långa trumpettoner, klockor, steel och så lugnt plockade elbastoner i ljust register. Och så blir det tyst och vi är tillbaka i Stockholm igen

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser