Ale Möller Xeno Manía
Musikaliska, Stockholm Jazz Festival 15 oktober
Efter fjolårets begränsade arrangemang är årets Stockholm Jazz Festival tillbaka i stor skala igen. Här medverkar närmare 200 olika akter, men en av öppningskvällens konserter har så stor bredd att den hade kunnat vara sin egen festival. Det är såklart föga förvånande när Ale Möller är i farten, specialist som han är på såväl möten över genregränser som på att utplåna dessa gränser.
Xeno Manía tog sin början som ett beställningsverk för Sveriges Radio och släpptes på skiva för ett knappt år sedan, och här är variationen än större än till och med Möllerska sammanhang annars brukar innebära. Till viss del beror det nog på att flera av de åtta medmusikerna även hör hemma inom jazzen, vilket av och till hörs tydligt, inte minst när Jonas Knutsson brötar loss i några av sina saxofonsolon.
De flesta av låtarna är indelade i sviter om två och är tillägnade fyra av Ale Möllers stora förebilder. Detta hörs inte tydligt i själva musiken, exempelvis inleds hyllningen till den senegalesiske bymusikern Gibril Bah med ett solo på kohorn, men det spelar mindre roll. Det viktiga är förstås att Ale Möller inte bara skrivit oerhört starka kompositioner utan också samlat ihop ett färgstarkt och sanslöst spelskickligt band. Faktum är att halva bandet denna kväll är vikarier, men det märks inte alls på något annat sätt än att de i viss mån får sätta sin personliga prägel på spelet.
Blagoj Lamnjov sticker iväg skyhögt i klarinettens register i några bländande solon, Max Agnas släpper fram ett skönt bluesigt, smått distat elpianosound på sin keyboard, slagverkaren Valter Kinbom (som inte ens hunnit repa med bandet innan kvällens inhopp!) växlar mellan congas och en mängd små instrument och smattrar loss rejält i några solon, och Rubem Farias kliver som övergång mellan två låtar helt sonika fram till mitten av scenen och spelar ett oackompanjerat, vackert melodiskt solostycke på elbas.
Låtarnas karaktär förändras ständigt. Här finns melankoliska, långsamma melodier, cirkusaktiga komp, spräckblås, funk, reggaetrummor, och massvis med sväng och groove. När Karin Hammar byter till bastrombon blir blåssektionen extra maffig, Erik Rydvall briljerar med snabba solon på nyckelharpa, trummisen Robin Cochrane får solopartier på den västafrikanska xylofonen balafon, och kapellmästaren själv växlar mellan (om jag räknar rätt) fjorton olika instrument. Från konsertens inledning med ett solo på hackbräde fortsätter han via trumpet, dragspel, mungiga, mandola, ett antal flöjter, med mera, ibland spelar han fyra eller fem i en enda låt.
Efter ett och ett halvt år med få livekonserter märks det att publiken på ett fullsatt Musikaliska verkligen längtat, och mäster Möller är tveklöst den perfekta musikern för ett pånyttfött musikliv. Här får vi nästan allt på en enda kväll, och hela tiden med makalös spelglädje.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Peter Bothén
