Redaktionsbloggen

Olof Melander och Moor Mother på Faschings scen. Bild: Elias Hillström

Skoningslöst tungt mellan frijazz, hiphop och poesi

Moor Mother
Fasching, Stockholm 1 maj 2022

Camae Ayewa, mer känd som Moor Mother, från Philadelphia debuterade 2016 med skivan Fetish bones. En trasig sorgesång över svart amerikansk historia med liksom förhäxad rap och en musik som rör sig fram och tillbaka in i en svajande, tung noisedimma. Ingen lätt skiva men helt omöjlig att skaka av sig. 

Sen dess har hon varit nästan orimligt produktiv: skivor och projekt, både ensam och tillsammans med en mängd olika samarbetspartners. Ibland hiphop, ibland poesi och frijazz, ibland mer experimentellt elektroniskt.

Söndagens konsert på Fasching gör hon tillsammans med en av sina senaste musikaliska samarbetspartners: Olof Melander från Malmö. Den musik de släppt tillsammans är på många sätt väl igenkännbar från debutskivan även om det ibland också hamnar i ett lite mer konventionellt hiphop-spår.

Hur det skulle forma sig live var lite svårt att förutsäga. Skulle Moor Mother och Olof Melander ensamma kunna fylla upp scenen? 

Men jag behöver inte vara orolig länge. Konserten inleds med att Moor Mother (i en Philadelpia Flyers-tröja) och Melander (Rawkus-tröja) står bakom varsin laptop utefter det långa bordet på scengolvet. Väntar, letar. En vass oljudsmatta fyller rummet. Några polissirener.

“Did you see it?”, mässar Ayewa. “Did you see it? Everyone was recording it. But did you see it?” Först undrar jag var hon tagit vägen innan jag ser att hon gått ned från scenen och rör sig runt och kring publiken längst fram. “Did you see it on the news?”. Och sen brakar det lös ordentligt: knaggliga hetsiga beats och en bas och en volym jag tror att jag aldrig hört på Fasching förut. Basen kastar sig genom kroppen och i stunder känns det som om hela trappavsatsen ska skaka sönder och ramla ihop. Helt oemotståndligt i några låtar innan volymen verkligen börjar göra sig påmind och bli närmast plågsam. En och annan person rör sig också utåt i lokalen för att ta skydd.

Och Moor Mother stannar kvar på golvet framför scenen hela konserten, två mikrofoner i handen, fram och tillbaka mellan effekter och distortion, från rap till poesi till en mer mässande klagosång. Nästan hela tiden lätt ihopkrupen med ryggen mot publiken, gungande. Nära nära de längst fram. Ett framträdande helt kongenialt med uttrycket i musiken: både konfrontativt och inåtvänt, både en slags agitation och en känsla av att röra sig långt inuti själen, nästan besatt av musikens kraft.

Efter några låtar med tordönsvolym lättar det lite (eller så tappar jag bara hörseln så pass att det kändes så). Moor Mother visar fler sidor och den teatrala, performanceaktiga stil där hon växlar mellan gråt och exploderande ilska är otroligt drabbande. En annan höjdpunkt är ett parti där hon tar fram ett munspel och ljuder så det för tankarna till Archie Shepps Blasé. Jeanne Lees deklamerande på den låten är också en passande referens för hela Moor Mothers artisteri: Stenhårt, sorgset, stolt. Poesi och fri jazz rakt in i framtiden (även om den just nu ser för jäkla mörkt ut).

“We need a place to hide. They watch us all burn. We need a place to hide from the ash.”

Moor Mothers (och Olof Melanders) konsert är en käftsmäll. En underbar sådan.

Ett extranummer blir det. ”Free jazz lifestyle always” ropar Aneyewa och de skäggiga jazzgubbarna i publiken kan inte låta bli att le. Musiken öppnar upp sig i ett fantastiskt hiphop-sväng och en rap där mycket tycks improviserat i stunden, för oss. Några fina ord om kärlek får också avsluta konserten. Längst därinne under det hotfulla mörkret finns det ju ett stort varmt bultande hjärta, omöjligt att missa om man verkligen lyssnar.

Moor Mother har ett uttryck helt hennes eget och jag tror att vi bara har sett början. Hoppas hon snart är tillbaka i stan.

text: Elias Hillström

Annonser