Skivrecension

Solocittra Lira Gillar

Andrew Cronshaw

Zithers

Skivbolag: Cloud Valley
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 29 Maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

För första gången i sin skivkarriär, efter nio soloalbum med gästmusiker och två album med gruppen Sans, har Andrew Cronshaw debuterat som riktig soloartist. Och där vi är vana vid hans skicklighet som multi-instrumentalist, lyfter han här fram vad som måste anses som hans huvudinstrument, cittran (inte för inte hette hans debutalbum från 1974 A is for Andrew, Z is for zither).

Cronshaw har föredragit att jobba med andra, ta del av deras kreativitet, reaktioner, ”hellre än att lyssna på mig själv”. Men att lyssna på honom själv är en oförfalskad och lugnande njutning.

Låtarna på Zithers kommer från Skottland, Finland och Baskien och inkluderar även en instrumental version av en egen sång. Tio av skivans tretton spår framförs på en 74-strängad, bandlös cittra, en ”piano-chord”, tillverkad i Tyskland troligtvis på 1930-talet. Resterande tre spår framförs på en betydligt nyare konstruktion, marovantelen, ett tvåsidigt instrument med elva strängpar per sida, tillverkad enligt Cronshaws egna specifikationer, inspirerad av Madagaskars marovany, som en utveckling av den finska kantelen. Cittrorna har ett mäktigt, ekorikt sound som passar de huvudsakligen melankoliska låtarna. De svävar ut, tar plats, fyller rummet. Får mig emellanåt att tänka på tyska gruppen Popol Vuhs stämningsfulla musik till Werner Herzogs filmer. Och liksom Popol Vuh spelar Cronshaw i en egen liga.

Sea-Ice, det enda spåret över sex minuter, är också det enda spåret med pålägg. Även om det tekniskt sett består av flera olika tagningar som satts ihop. Det har givit spåren en kylig, närmast experimentell känsla, lite som sjuttiotalistisk elektronisk spacerock.