Ale Möller

Dela den här recensionen:

När Ale Möller häromåret fick en beställning på nyskriven musik från Sveriges Radio satte han ihop ett band med hela nio medlemmar, och här får vi nu på skiva vad det resulterat i. Möllers musik är även i vanliga fall mångsidig och omväxlande, men här tas detta ännu ett par nivåer. De många musikerna och otaliga instrumenten öppnar för att låtarna kan förändra karaktär många gånger om – vilket på sätt och vis blir deras kännetecken. 

Här finns inspiration från Grekland, Västafrika, Dalarna och blues, som så ofta hos bandledaren, men också rykande jazziga solon, komplexa slagverksrytmer, snygga blåsharmonier, groovig elbas och synt och skimrande nyckelharpa. Den vackra Stora berget med ett ljuvligt hornsolo, hackbräde och klarinett följs av den närmast cirkusaktiga Keppo med stötig baktaktskeyboard, ylande blås och rullande trumspel. Avsked känns som en storbandsballad med ett bländande vackert flöjtsolo, piano och mjukt blås, för att sen övergå i en tung halling där Möller står för (bland annat) grymtande mungigaspel och ett tjutande skalmejasolo. 

I Sju dalar lägger Per Texas Johanssons mullrande kontrabasklarinett och Jonas Knutssons barytonsax grunden för ett makalöst tungt groove, över vilket kompositören lägger ett solo på sälgflöjt (för varför inte?). Det blir faktiskt något slags funk av det hela, men på ett helt eget sätt givetvis.

Detta är förstås enbart några av låtarna och instrumenten på Xeno manía, och Ale Möller har inte bara gjort en gedigen skiva utan ett verk som, kanske tack vare ensemblens storlek och mångsidighet, faktiskt är ännu mer omväxlande och karaktärsfull än mycket annat han gjort, och minst lika bra. Och det vill inte säga lite.