Lucinda Williams

Lucinda Williams kommenterar det politiska och socioekonomiska tillståndet i Donald Trumps USA, och hon gör det hårt, rått, fullständigt rättframt. Ett budskap som måste formuleras — som hon (och maken Tom Overby) måste formulera. Perspektivet är förstås de vanliga arbetande människornas. Titelspårets par kämpar med att få tillvaron att fungera, ser folk tappa fotfästet, hus som står övergivna. ”Hon” vill kunna tro att det blir bättre, behöver kunna tro. I slutstrofen håller hon sin man nära, de dansar till Miles och glömmer sina bekymmer en stund.

Musikaliskt är det gitarrbaserat, överstyrt, gott hantverk men lite stabbigare än tidigare. Möjligen ligger förklaringen i den innovative Stuart Mathis frånvaro. Här spelar i stället Doug Pettibone (också pedal steel) och Marc Ford (tidigare Black Crowes). Det är inte riktigt lika rörligt gitarrarbete som tidigare, mer bluesig tyngd kanske, i linje med de rättframma texterna.

Vokalt håller Williams sin omisskännliga stil och får hjälp i titelspåret av Brittney Spencer, countryartist på uppgång, Mavis Staples i en cover på Bob Marleys So much trouble in the world, och Norah Jones i albumets sista sång, We’ve come too far to turn around. Minst lyckad av dessa är Marley-tolkningen som aldrig hittar nån övertygande form, i synnerhet inte reggae as we know it.

Bättre fungerar den avskalade duetten med Norah Jones, inledningsvis med bara piano och akustisk gitarr, som sitter utmärkt som slutpunkt här.

För livespelningar tror jag Williams med fördel skulle koncentrera sig på den här skivans första låtar, och de avslutande tre, plus den skönt ZZ Top-gungande Sing unburied sing, en riktig rökare.

Fantastiskt ändå att höra Lucinda Williams, född 1953 i Lake Charles, Louisiana, blåsa till strid.

Jag läser hennes biografi – Don’t tell anybody the secrets I told you – parallellt med lyssnandet ett par vinterveckor. På välskriven prosa berättar Williams öppenhjärtigt om sitt tuffa liv, om de täta banden med sin far, poeten och akademikern Miller Williams, den breda litterära och musikaliska inspiration hon trots allt fick av sin psykiskt sjuka och alkoholiserade mor Lucille, och förstås sin hårda väg till framgång sent i livet. Hon har gått sin egen väg, kompromisslös, och fortsätter att göra det.

En imponerande människa.