Linda Thompson

Dela den här recensionen:

En ny skiva med Linda Thompson är fortfarande en stor händelse. Dels för att hon var en av 70-talets stora röster, då hon framförde dåvarande maken Richard Thompsons bitterljuva sånger till hans gitarrkomp, dels för att hon i över 30 år har lidit av dysfoni, en sjukdom som gjort det omöjligt för henne att sjunga inför publik. Till och med att sjunga i skivstudio har varit svårt: Won’t be long now är bara hennes fjärde skiva sedan solodebuten 1985 – och den första på sex år.
Regelbundna botox-injektioner i strupen har visat sig vara lösningen och Thompsons röst är i ytterst god vigör, vilket redan den inledande sången Love’s for babies and fools visar. Den är en typisk Richard och Linda Thompson-ballad, som från då det begav sig. Magin finns kvar mellan Lindas nakna, sårbara röst och Richards tekniskt fulländade, följsamma, akustiska gitarrspel. Enda skillnaden är att det är Linda som har skrivit låten.
Resten av Won’t be long now är i samma anda. Huvudsakligen akustisk, med Lindas karaktäristiskt passionerade och empatiska röst i centrum. Utom på stunsigt härliga As fast as my feet, där dottern Kami fått stiga fram till ledmikrofonen; Linda, dottern Muna och sonen Teddy körar, Richards son Jack spelar bas och Kamis son Zak Hobbs spelar sologitarr, i bästa Richard-stil.
De ödesmättade balladerna har alltid varit Lindas forte och sonen Teddys Father son ballad (med fiol av Dave Swarbrick) och egna Never the bride, med släkt och vänner (John Kirkpatrick på dragspel) och If I were a bluebird, skriven tillsammans med Ron Sexsmith, hör till det bästa hon har spelat in.