Skivrecension

Wide majestic Aire
Acid folk-rock.

Trembling Bells

Wide majestic Aire

Skivbolag: Tin Angel
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 27 jun 2016

Dela den här recensionen:

Glasgow-baserade Trembling Bells är ett ungt folkrockband med ett mycket brittiskt sound. Den traditionella folkmusiken finns tydligt i grunden, men den har filtrerats genom acid folk, jazz, progressiv rock, psykedelia och barockmusik till en spännande mix där man kan skönja influenser av allt från Fairport Convention och Shirley Collins till Velvet Underground.
Wide majestic Aire är ett 30 minuter långt minialbum med sju spår, komponerade av gruppens trummis och grundare, Alex Neilson, och arrangerade av gruppen med elgitarrer, fiol, piano, orgel och trombon.
Sångerskan Lavinia Blackwalls röst är det första som slår en. Stark, allvarlig och okonstlad glider den oansträngt upp och ner i tonregistret; Sandy Denny möter Pentangles Jacqui McShee, kanske.
Det andra som slår en är den musikalska variationen. Titelspåret följer traditionella folkrockformer, Show me a hole (and I’ll crawl in it) är formad av medeltid, förgylld med distade gitarrer och Swallows of Carbeth svävar på vingar av sextiotalspop medan codan på I love Bute får mig att tänka på både Albion Dance Band och Malicorne.


Fler recensioner

Annonser