Red Mitchell

Dela den här recensionen:

När jag återigen lyssnar på Red Mitchells What I am (hörde den när den gavs ut första gången 1978) återknyter jag bekantskapen med en av jazzens mest sympatiska och personliga musiker någonsin. Och på denna skiva var han verkligen som mest personlig, här presenterar han sig själv med humor och värme – och med stor musikalitet, samtidigt. Hans politiska programförklaring finns också med, en tidig sång om vikten av att tänka på miljön och framtiden. Skivan har undertiteln ”Vocal, bass, piano and friends” och det är en ganska uttömmande innehållsdeklaration. Som basist var Mitchell en av den sena bebopens främsta, utan att ta alltför mycket fokus, det tilläts inte basisterna på den tiden.
Men Red Mitchells stora musikalitet visar sig inte bara i det känsliga ackompanjerandet. Liksom instrumentkollegan Charles Mingus spelade Mitchell gärna även piano och det hör man på denna skiva i en rad kompositioner med sångtext där Mitchell själv mediterar över viktiga ämnen som han hade åsikter om. Det är tråkigt att se att jazzens nuvarande artister sällan vågar visa upp sin personlighet lika naket och uppriktigt som Red Mitchell gör här. Det är drygt tjugo år sedan Red Mitchell gick bort och det känns riktigt bra att den här skivan utkommer igen, han förtjänar att ihågkommas!