Spiro

Dela den här recensionen:

Kvartetten Spiro från Bristol har patenterat den folkmusikinspirerade systemmusiken. Deras kompositioner utgår ofta från traditionella folkmelodier, men byggs med närmast matematisk precision ut till utsvävande, mekaniskt repetitiva 16-delsmantran.
I över tjugo år nu har Jane Harbour (fiol/viola), Alex Vann (mandolin), Jason Sparkes (dragspel/piano) och Jon Hunt (gitarr/cello) arbetat med sin ovanliga, experimentella approach till folkmusik, genom att ompröva de rådande konventionerna om sina respektive instrument. Inga solon, men alla bidrar med en pusselbit i ljudbilden.
Welcome joy and welcome sorrow är ytterligare ett steg i processen. 14 kompositioner som har gemensamt att de känns som ständigt växlande vattenflöden. Som lyssnare sitter man på en flotte och kan inget annat än hålla i sig och följa med.
Färden är förbryllande. Men det kan också kännas otillfredsställande. Emellanåt är Spiros musik inte så mycket melodi, utan bara lite mer än tonmönster och stämningar, ackompanjerade av smattrande kontrapunktkaskader. Fascinerande, javisst, för att inte säga imponerande, kompositions- och spelmässigt. Aldrig mindre än intressant, men ibland inte mycket mer än skickligt sammansatta ljudtapeter.
De spår som står ut för mig är de som har lägre intensitet – ögonblick av eftertanke och sökande – och tydligare melodier: And all through the winter he hid himself away, Will you go walk the woods so wild, Orrery och titelspåret. Då har de vilda vattnen ersatts av mer pastorala idyller.