Watchhouse

Dela den här recensionen:

Det är alltid lite trixigt när etablerade artister bestämmer sig för att byta namn (tänk Prince och Cat Stevens). Hur ska man se på deras tidigare material? Och hur länge – om ens någon gång – kommer det att dröja innan det nya namnet fastnar? Och – hemska tanke – kommer namnbytet innebära att musiken tar en helt ny riktning? 

Personligen hade jag inga problem när Andrew Marlin och Emily Frantz kallade sig Mandolin Orange – namnet stack ut och jag tyckte att det funkade bra ihop med den smått disträa humor som duon bjuder på under mellansnacket på sina livespelningar. Men nu har paret i alla fall bestämt sig för att göra något av en omstart och lyssnar hädanefter till Watchhouse. Namnet kommer från en tröstande plats i Andrews ungdom och enligt duon stämmer det bättre överens med den musik man vill göra framöver, och som den här första plattan under det nya namnet ger prov på. 

Lyckligtvis – för oss som har kommit att tycka om parets lågmält skimrande berättelser – är inte Watchhouses musik lika intetsägande som det nya namnet. Beståndsdelarna är fortfarande desamma: Andrew Marlins skönt morgontröttssläpiga röst som kontrasteras mot Emily Frantz fjällbäcksklara stämma; Marlins förmåga att knåpa ihop vackra melodier och texter som lirkar sig bakom de yttre skyddsmurarna; instrumentinsatser som bidrar till att lyfta låtarna utan att stjäla all uppmärksamhet. Det går fortfarande att spåra det musikaliska källflödet till appalachernas folkmusik, bluegrass och singer-songwritergenrens berättartradition, och det är fortfarande mandolinen, felan och de akustiska gitarrerna som färgar låtarna och skapar duons tilltalande innerlighet. 

Men här finns också något nytt – som inte är helt enkelt att sätta ord på. Det är något med produktionen – lite mer komplex, lite mer rymlig och atmosfärisk – där ett instrument kan sväva långt borta och en stämma flyta omkring för sig själv för att skapa luft i ljudbilden. Basen och trummorna tillåts ta lite större plats och tunna stråk av psykedelia – som i Better way med sina frodiga arrangemang – samsas den här gången med mer traditionella folklåtar som Belly of the beast där duons stämmor flätar sig tätt samman. Fint också med den helt instrumentala Coming down from Green Mountain där en diskret elgitarr ligger som en frodig blomsteräng varpå Marlins mandolin och Frantz fela dansar lätt likt färgglada fjärilar i sommarkvällen.

Det kan ta några lyssningar innan Watchhouse sätter sig. Såväl namnet som albumet. Men till sist är det svårt att värja sig mot duons ömsinta berättarlusta och nedtonade briljans.