Jim Ghedi

Dela den här recensionen:

Senast jag lyssnade på Jim Ghedi var på hans och Toby Hays självbetitlade, instrumentala duoskiva från 2023 där de på akustisk sex- respektive tolvsträngad gitarr gick i fotspåren av några av 1960- och 70-talens folkgitarrhjältar (som Bert Jansch, Davey Graham och John Fahey). Inspirerade av den engelska naturen spelade de drömska och melodiska kompositioner om ängar och floder. 

Wasteland är en helt annan best. Inspirationen är fortfarande i viss mån naturen, men också förlust och död. Och den engelska arbetarklassens situation, sedd ur ett samtida, närmast dystopiskt perspektiv.

Wasteland är ett folkrockalbum med inslag av både progressiv rock och psykedelia. Ghedi har bytt till elgitarr och drar gärna upp förstärkaren till elva; trummor, bas och syntar fullbordar uppsättningen. Sångerna har dock en märkligt rörande skönhet, och tydliga folkrötter, inte minst tack vare Ghedis röst; intensiv, ofta i falsett och med Yorkshire-dialekt är den som ett instrument i sig.

Öppningsspåret Old stones sätter stämningen, en ihållande, mollbetonad grunge-ballad som beskriver hur jorden är förgiftad, i brand, och bara de gamla stenarna förblir. Stämningen fortsätter på skivans enda traditionella, men oväntat samtida sång, What will become of England; om ett land i fattigdom, med arbetslöshet, svältande familjer, och där de som har ser ner på dem som inte har. Akustisk gitarr och fiol till trots är det mörkt och dystert.

Gitarren och fiolen framför två hornpipe-låtar (Newtondale/Blue John) i mer traditionell stil och ger ett ögonblicks respit innan stora bastrumman och hotfulla syntar kommer in med drag av Hedningarna. Det inledande lugnet på titelspåret är också bedrägligt, trots melodins skönhet och den passionerade sången.

Där ligger en stor del av skivans styrka – motsatsförhållandet mellan skönhet och passion och hotet och oron i soundet skapat av Ghedi och hans medmusiker. Den första av två Ewan MacCall-sånger, Just a note, börjar a cappella innan harmonium och fiol smeker sorgsna toner till ackompanjemang. Bara för att följas av en ny knock i brutala Sheaf & feld.

Att skivan avslutas med en starkt uttalad anti-krigssång, Ewan MacCalls Trafford Road ballad, känns både naturligt och rätt.