Jazz Sabbath

Dela den här recensionen:

Det var en gång, närmare bestämt 1969, en engelsk pianotrio vid namn Jazz Sabbath som var nära sitt genombrott. De skulle släppa sin debutskiva året därpå och ett andra album var redan inspelat när katastroferna inträffade i tät följd. Under ett sjukdomsuppehåll förstördes mastertejperna till debuten i en brand, och en gästmusiker stämde trion så att inte heller den andra skivan kunde ges ut. 

Samtidigt passade fyra slynglar från Birmingham på att stjäla trions låtar, stöpa om dem radikalt och hävda att de själva hade skrivit dem. Dessutom var de så fräcka att de tog sitt bandnamn efter en av jazzgruppens låtar – Black Sabbath – och när de skapade heavy metal och skrev om musikhistorien för alltid gjorde de det alltså med stulen musik.

Allt detta enligt Jazz Sabbaths historieskrivning, lika briljant som den är påhittad. De har till och med gjort en fullkomligt genial och oerhört rolig dokumentärfilm (som finns på Youtube) om saken, där trions pianist Milton Keanes är ofattbart förbittrad. Bakom det namnet döljer sig Adam Wakeman, keyboardist på Black Sabbaths sista turné. Det hela är alltså förankrat från högsta ort.

2020 gavs så Jazz Sabbaths första skiva till slut ut efter att ”en kassettkopia av mastertejperna hittats”, och nu har trion ”återförenats” för att spela in även denna andra platta. 

Ett stort skäl till att jag älskar Black Sabbaths tidiga skivor är det enorma svänget, som kom sig av att de hade en bakgrund i just jazz. Ett lästips är Rolling Stone Magazines mastodontartikel från 2020 om trummisen Bill Wards jazzinfluenser, där han själv sade att ”allt jag har spelat kommer från Gene Krupa”. Oräkneliga metalband har förstås spelat Black Sabbath-covers, men jag har aldrig hört nån som varit i närheten av lika bra som originalet. Tyngden finns såklart där, men det räcker inte när svänget saknas. Däremot har flera jazzgrupper gjort lysande tolkningar, däribland alltså Jazz Sabbath. 

Behind the wall of sleep inleds med känsligt vispade trummor och dynamiskt pianospel innan den gungar loss i ljuvligt bluesig shuffle. I N.I.B. sätts originalets snabba sväng verkligen i centrum och pyntas med shufflegroove och ett läckert klarinettsolo, och Symptom of the universe är näst intill oigenkännlig med flödande pianoslingor, mjukt vispspel och uthållna blåsackord mot slutet.

Till och med den oändligt söndertjatade Paranoid blir pigg och fräsch, i en åtta minuter lång och oerhört svängig shuffletolkning med funkiga blåsriff och solon på elpiano, trombon, och – jodå – även elgitarr. Och att avsluta skivan med domedagsackorden i själva låten Black Sabbath är såklart ruggigt mäktigt. 

Steget är alltså egentligen inte alls långt från de ikoniska metallåtarna till det här, och Jazz Sabbath tar verkligen ut svängarna (och svänget!) när de släpper fram sitt New Orleans-inspirerade gung i dessa riktigt snygga tolkningar. De gör låtarna till sina (igen), och det finns ju gott om material att ta sig an så jag hoppas vi får fler album så småningom.