Marius Neset & London Sinfonietta

Dela den här recensionen:

Det hade kunnat gå rätt illa, tänker jag. Att försöka skruva ihop något sammanhållet och begripligt av Gershwins, Bernsteins, Mahlers och Bartóks efterlämnade byggmaterial. Ja, här finns byggklossar från en massa andra storheter ur musikhistorien också. Det märkliga är att allt detta är nyskrivet och arrangerat av den 34-årige saxofonisten Marius Neset från Bergen.

Och det funkar. Ja, inte bara funkar, det är oupphörligt spännande, storartat, intensivt, lite galet och ibland alldeles underbart.

Viaduct är ett beställningsverk för öppningskvällen av 2018 års jazzfestival i Kongsberg. Det är en tvådelad konsert, Viaduct 1 och 2, den första i sex satser, den andra i fyra. Viaduct 1 kretsar kring den stora orkestern, det är musik som bär så mycket klassiska influenser att man blir blir både lätt konfys och lycklig.

Var det inte Stravinskij som syntes där i vimlet? Och där några takter som Leonard Bernstein fick över. Det är atonalt också, ibland, för att sedan spricka upp i ljus cinemaskop.

Viaduct 2 är mer koncentrerad till kvintetten, pianisten Ivo Neame, vibraspelaren Jim Hart, basisten Petter Eldh och trummisen Anton Eger, men fortfarande med grundkonceptet intakt.

Det är förvånande att en musiker kan processa så mycket musik, klassisk och sådan i gränslandet till jazzen, och presentera något så bekant och samtidigt så eget. När den fjärde och sista satsen av den andra delen av Viaduct rullar igång låter kvintetten som om Joe Zawinul och Wayne Shorter sitter in. Otroligt begåvat och spektakulärt.