Dela den här recensionen:
I norskt musikliv finns en lång tradition att transkribera traditionell folkmusik till piano. Särskilt har slåttespelet på hardingfela med sin långa tradition av spelmän och spelteknik förmedlat ett låtmaterial med värdefull tyngd och historik. Det finns ett kraftfält kring denna egenartade speltradition som många försökt överföra till andra musikområden och instrument, vanligen piano.
Det mest kända exemplet på sådan överföring av traditionellt slåttespel till piano är Edvard Grieg i hans verk Slåtter opus 72, för mer än hundra år sedan. Där bearbetar han ett tidigt material på sjutton slåttar ur en repertoar spelad på hardingfela som han gör till sin egen komposition. Detta numera välkända pianoverk har sedan dess framförts av pianister världen över. Senast har Ingfrid Breie Nyhus på sin cd Slåttepiano tolkat Griegs opus på ett personligt sätt.
Den här aktuella skivan Vandraren – Slåttar för klaver, innehåller stycken som spelas på piano av den kände Håvard Gimse och femton andra pianister av olika nationaliteter med skolning vid Norges musikhögskola. De inspelade slåttarna är originalverk av Knut Buen från Telemark, en av Norges betydande och aktiva hardingspelmän. Tillsammans med Kjetil Bergheim, komponist och arrangör som bearbetat slåttarna, har varje pianist haft frihet att tolka slåttens karaktär och tekniska detaljer utifrån sin person och musikaliska bakgrund.
Som gediget grundmaterial för överföringen till piano har Knut Buen valt nitton av sina tidigare kompositioner som innehåller springar, gangar, halling, några stev och en marsch. Skivan avslutas med att han själv spelar samma slåttar med den rytmik och variation i spelet som för en hardingspelman är oundgänglig men svårt för pianister att omsätta i sitt spelsätt.
Att lyssna till denna räcka av yngre pianister är ganska skilt från att höra slåttarna i dess ursprungliga form. Hardingfelans klangliga uttryck, omtagningar och fraseringar är en böjlig ljudväv som knappast går att efterlikna med pianots fasta tonintervall och egenskaper. Instrumenten fungerar olika varandra och pianoversionerna måste därför bli tappra försök att i slåttens melodi få in möjliga fraser och ornament med tangenterna.
Hardingspelets rytmik, nyanser och melodiska böjlighet blir ersatt av ett vackert pianospel där den melodiska flexibiliteten och utsirningarna i viss mån finns men skiljer sig genom speltekniken hos varje pianist. Det är spännande för oss lyssnare att direkt kunna höra skillnaden mellan originalen och överföringarna.
