Sam Sweeney

Dela den här recensionen:

Till skillnad från sin senaste skiva, där Sam Sweeney belyste sin nya fiols historia med låtar med anknytning till första världskriget, har Unearth repeat inget sådant tema. Det finns ingen plan. Den är inget beställningsverk. Han spelar inte ens på samma fiol. Det här är, kort och gott, ett album med låtar. Musik som Sweeney älskar; låtar utan ord, som fångar känslorna och fantasin.

Melodierna är ofta snabba, snirklande. Medryckande, beslöjat ystra, som Steppy down road, Highway to Warrington och Winter 350. Eller eftertänksamma, vemodiga, som Half of one, Dark arches eller Red. Eller en kombination av båda, som på den ofrånkomligt charmiga The old wagon way.

Sweeneys fiolspel har en otvungen lätthet över sig, med ett följsamt, empatiskt flyt i stråken och en rik ton i fiolen. Till sin hjälp har han fyra lyhörda musiker – Jack Rutter (gitarr), Ben Nicholls (ståbas), Louis Campbell (gitarrer) och Dave Mackay (piano, klaviaturer) – som är naturligt underordnade melodierna och Sweeneys fiol.

En del av materialet är hämtat från traditionella källor, medan andra har sitt ursprung i försök att spela notskrifter upp-och-ner, eller började som en serie noter som kom pockande under en bilfärd eller promenad. Eller mitt i natten. Några är omstrukturerade gamla låtar, sönderplockade och ihopsatta på nytt, för att skapa något nytt.

Alla har det gemensamt att de är ljuvliga, värmande. Sweeney och musiken tar med sig lyssnaren på en inre färd, bort från pandemier och isolering, på starka, livsbejakande vingar.