Skivrecension

Country Lira Gillar

Emily Scott Robinson

Traveling mercies

Skivbolag: Emilyscottrobinson.com
Recenserad av: Magnus Eriksson
Publicerad: 13 Sep 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

”This is the America that the Interstate left behind” – raden från sången Westward bound kunde stå som motto för Emily Scott Robinsons skiva Traveling mercies, hennes första fullängdare. Den rymmer tolv sånger med starka ögonblicksbilder från ett USA bortom metropolerna och maktcentrerna, ett USA där tysta män dricker svart kaffe varje morgon och servitrisen vet precis vad de vill ha.
Det är ett USA vi känner igen från countryn och massor av filmer där motljusbilder utomhus växlar med existentiellt svärtade interiörer från barer och äktenskap som blev som alla förväntat sig, inte som de drömt om.

Emily Scott Robinson använder gärna en katalogteknik, som har sina rötter i Walt Whitmans och Carl Sandburgs poesi. Iakttagelserna följer på varandra, och i några få streck fångar Emily Scott Robinson ett öde. Men blicken är inte svepande. Varje iakttagelse laddas med innebörd, och när den fördjupas i några sånger skapar Emily Scott Robinson berättelser och stämningar i traditionell Southern Gothic-anda. Flannery O’Connor och Faulkners noveller blir lika tydliga beröringspunkter som Townes Van Zandts sånger och Angaleena Presleys bilder från Appalachernas svarta sidor.

Det stillastående livet på dinern där varje dag är som den föregående varvas med chockartade skildringar av kvinnomisshandel och sexuella övergrepp; skivans mest omdiskuterade sång The dress går tillbaka på en upplevelse som Emily Scott Robinson själv haft, och den tematiserar känsligt offrets egna skuld- och osäkerhetskänslor, alltså den internalisering av övergreppen som alltför ofta sker.
Det är lysande musik där text och musik bildar en naturlig helhet. Emily Scott Robinson har en mjukt ljus röst, som fint ramas in av stålsträngad gitarr, banjo och sorgmodiga stråkdrag på fiolen.