Träd, Gräs och Stenar

Dela den här recensionen:

Det var en boom kring Träd, Gräs och Stenar i början av 2000-talet. Gruppen spelade in sin första skiva på 30 år, Ajn Schvajn Draj, samtidigt som mycket äldre material aktualiserades på nytt. De två skivorna som merparten av Träd, Gräs och Stenar gjorde som International Harvester och Harvester gavs ut på cd, liksom liveskivorna Djungelns Lag (1971) och Mors Mors (1972), men mest eko gjorde dubbeln med de fantastiska, tidigare outgivna inspelningarna som kretsen kring Bo Anders Persson skapade under namnet Pärson Sound 1967-68. Många yngre band världen över liksom vänner av minimalistisk, experimentell musik häpnade och konstaterade att en samling svenska naturvänner hade gjort den mest hypnotiska musik man kan tänka sig.

När den amerikanska återutgivningsetiketten Anthology ger sig i kast med Träd, Gräs och Stenar presenteras nämnda Djungelns Lag och Mors Mors i utökade versioner, samt en helt ny skiva, Kom Tillsammans, med ännu fler livetagningar från samma tid, som plockats fram ur gitarristen Jakob Sjöholms gömmor. Djungelns Lag och Mors Mors släpps även separat, men Kom Tillsammans finns enbart på 3-cd-utgåvan eller 6-lp-boxen.

Jesper Eklöw, som ligger bakom projektet, jobbade för många år sedan i skivaffär i Göteborg och har under sin tid på Matador Records i New York fått amerikanska musiker att upptäcka svenska band som Träd, Gräs och Stenar och Kräldjursanstalten.

Allt Träd, Gräs och Stenar och bandets föregångare gjorde är svensk musikhistoria och det är viktigt att katalogen finns tillgänglig. Inget annat band förenade repetitiva rytmer med primitiv rock på samma sätt. Musiken de gjorde innan namnbytet var öppnare, delvis beroende på Thomas Tidholms inblandning och att musiken skapades i samklang med storstadens puls och andra konstnärliga uttryck.

När de 1971 och 1972 åkte runt i Norden och spelade var det ett luftigare och betydligt mer jordnära sound. De hade flyttat ut på landet, pratade om makrobiologisk mat mellan låtarna och jammade, där långa, kollektiva instrumentella moment varvades med texter och ”chants”, ordlös mantrasång som förstärker musikens demokratiska känsla.

Alla inspelningar, med ett undantag, spelades in av Per Gud (Per Odeltorp/Stig Vig) som följde med Träden som ljudtekniker och hängiven beundrare. Första låten på Dag Vags första album var för övrigt Sanningens Silverflod som även startar Djungelns Lag, inspelad i Åsele, sommaren 1971.

Skivan gör nedslag på olika spelningar i Norrland och Norge. Jag är mest förtjust i de långa låtarna, som när Drammen Export försvinner in i Sommarlåten, som i studioversionen – på International Harvesters Sov Gott, Rose-Marie – knappt är tre minuter, men som live kunde pågå upp till en halvtimma.

Vår Vila är en annan favorit, som pendlar mellan enkelt rockkomp och en transparent, gnistrande atmosfär. Den är inspelad vid Vindeln med midnattssolen som klangbotten. Den starka solen är även närvarande på Amithaba, boxens allra längsta spår, ett jam som sakta växer, suggestivt, som en yogasession, innan tempot ökar, och de börjar sjunga In Kommer Gösta efter en halvtimma. Philemonsången är en central låt i Träd, Gräs och Stenars musikvärld, men det är den långa andningen, den avslappnade känslan, som i högre grad visar upp bandets styrka. De korta, akustiska spåren på Djungelns Lag har en mer naivistisk och folkmusik-inriktad tråd. På Munfiol spelar Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz mungiga.

Inspelningarna från våren 1972 – Stockholm och söderut, även Danmark – är aningen ruffigare. Jag fastnar som vanligt vid de danska låtarna. Chrisboogie är en mantraboogie där Bo Anders Perssons och Jakob Sjöholms gitarrer sicksackar och gräver sig fram med Thomas Mera Gartz trummor och Torbjörn Abellis bas som fundament. Inspelad på Christiania. Den korta Rocktrall är också boogierock, medryckande, förlösande, kort, inspelad på Polisens Ungdomsklubb i Amager, nära Köpenhamn. Vad gjorde de där?

Men det jag alltid återkommer till på Mors Mors är den långa versionen av Sommarlåten, inspelad i Norrköping. Torbjörn Abellis basgång berättar vilken låt det är, de liksom leker med melodin, med redan efter fyra minuter någonting kommer den bekanta melodin, som sedan ligger undangömd i säkert femton minuter, med spegelblanka och solvarma gitarrer som cirklar runt, antyder, målar. Vad är det med Sommarlåten som gör den så, ja, självklar? Är det folkmelodin? Jag vet inte. De här riktigt långa låtarna är återutgivningarnas kanske största förtjänst, de var aldrig med på de idag eftertraktade, svindyra vinyloriginalen.

Å andra sidan kan det nästan bli för mycket av det goda. Ibland, på skivan med tidigare outgivet, försvinner koncentrationen, som på den tjugotre och en halv minut långa Ofullständiga Rättigheter. Ännu ett skönt jam, men det kan vara ett tips att vila lite mellan skivorna. Mycket är bra, som en stökig och rent djävulsk version av I Ljuset Av Din Dag, från Christiania, eller tolkningen av Love Explosions Stockholm City. Ännu en norrländsk solhyllning, nu från Skellefteå. En ragatrall, med inlevelsefull chantsång, från Moderna Muséet.

På första plattan spelar de All Along the Watchtower och Rolling Stones Satisfaction. Inte nu, men The Last Time, märkligt, kan tyckas, att de mitt i sin makrobiologiska fas lirar anglosaxisk rock, men rocken var en av grundstenarna i Träd Gräs och Stenars musik, även om folkmusik från jordens alla hörn och Terry Rileys besök i Stockholm kanske betydde ännu mer i det långa loppet.

Musiken finns strömmad, men en anledning att skaffa de fysiska skivorna är bildmaterialet och minnestexter av Abelli och Gartz, merparten var även med på återutgivningarna från 2001. Det ger ett mervärde, till musiken, att kolla på skivomslagen av Gabi Björnstrand och Channa Bankier, flyers och foton, på enskilda medlemmar, och bandet, samt publik, natur.

Jag vet inte hur många gånger jag tittat på bilden på en affisch i cd-häftet, inför en spelning i min födelseort Falkenberg. Arrangör: Värnpliktvägrarnas Centralorganisation. Jag vill tänka att musiken från den konserten gick in min kropp och var anledningen till att jag själv långt senare totalvägrade …

Nej, knappast, jag var hemma, ett spädbarn, pappa lyssnade kanske på Kavalkad eller Svensktoppen, men vem vet vad som sker med partiklar och elektricitet, träd, gräs, stenar, jord och ord.

Texterna i häftet skrev Torbjörn Abelli och Thomas Mera Gartz för 15 år sedan. Skivan tillägnas dem och Per Odeltorp. De lever inte längre. Gick bort. Alldeles för tidigt. Men musiken andas, plockas fram, igen. En trall kan säga mycket. Om man lyssnar. Noga.

Håkan Wennström skriver:

14 apr 2016 kl. 01:46

Härlig läsning !

Svara