Israel Nash

Dela den här recensionen:

De senaste årens trestegsraket av högklassiga album har katapulterat Israel Nash till kosmiska höjder. Artistens sprakande cocktail av jordnära americana och hippietrippig psykedelia har inte bara etablerat honom som rättmätig arvinge till sjuttiotalets många rockjättar, men också kastat ljus på ett analogt och hemodlat konstnärskap som tycks genuint ointresserat av att stampa på stället.

Inte förvånande då att Nash på sjätte albumet Topaz gör ännu en helomvändning, bort från föregångarens expansiva ljudlandskap till ett slags nedtonad rock’n’soul, som hämtar subtila referenser från genombrottet Barn doors and concrete floors, Memphis och sjuttiotalets funk.

Hur mycket pandemin har påverkat inriktningen får vara osagt. Men som en konsekvens av den påtvingade isoleringen är merparten av sångerna här inspelade för egen maskin. Det märks inte minst i att den dynamiska bandkänslan från föregångarna går förlorad. I stället omfamnar Nash ett slags lapptäckesteknik genom att låta Adrian Quesada (Black Pumas) och idel Austinmusiker i artistens omedelbara närhet lägga sitt till låtskeletten.

Angreppssättet ger ett stundtals skissartat intryck, men allra oftast lyckas Nash nysta fram en uppslukande samling sånger som smyger sig på i fuzziga framstötar, gråtande gospelkörer och med många och välkomna inslag av afrobeat-kollektivet Hard Proofs svängiga blås.

Inte sällan låter Topaz som en ohelig sammanslagning av Manassas och Funkadelic när Nash stöper samtida revolutioner i 68-rörelsens tonspråk i en bön om ljusare tider och pårökt samvaro snarare än ilsket plakatviftande.