Johannes Gammelgaards Orkester

Dela den här recensionen:

Säg gruk, och en del av oss nickar glatt. Vi som har vuxit upp med gruk. Dansken Piet Hein (1905–1996) publicerade i sex decennier dessa små rimmade poem med teckningar. En gruk är klurig, gärna komisk och oftast existentiell, den påstår något slagfärdigt om livet. Det blev nästan tiotusen sådana aforismer. Men först och främst var han fysiker och designer, bland annat i samarbete med Bruno Mathsson om bordet Superellips och med David Helldén om utformningen av Sergels torg.

Kompositören och saxofonisten Johannes Gammelgaard har med sin orkester gjort en härlig skiva med Piet Hein-texter från 1940-talet, en tid då han i grukform blev en egen motståndsrörelse. Daniel Robinson värmer upp publiken vackert strosande över pianotangenterna, blåsarna fyller på och Frederik Hagner med kontrabas och Johannes Bergs slagverk får sångerna att bottna. Sångerskan Rikke Nybo är självlysande, både romantisk och saklig – sådant hör faktiskt ihop – och enkel i uttrycket, så att texterna behåller huvudrollen.

I den längsta texten, egentligen inte en gruk, sjunger hon inte utan reciterar Piet Heins poetiska utredning av begreppet tid. Och liv: ”Og livet er stadig nuet. Gribe det, den som kan! Det varer imens det farer. Det rinder med tidens sand. Til timeglasset er styrtet, standsende i sit fald, endt som uendelighedens / liggende ottetal.” Man ser framför sig den liggande åttan, vid livets slut.

Men innan dess är det viktigt att tända ett ljus i rummet och låta det utstråla värme och trygghet i en kall värld. Varmen i verden och Du skal ikke ville det hele ger levnadsråd: Kom ihåg att du bara är en enkel del, du äger en värld i världen, den ska du göra hel.

Psalmer är vad jag tänker på, när jag gnolar med. Texterna finns tryckta. Melodierna fastnar direkt, perfekt för allsång i trädgården. Det är nästan samma melodi i låt efter låt! Konstigt men bra, som ett flöde. Däremellan instrumentens jazziga, fria utflykter som motsäger enkelheten men musiken återkommer alltid till hemtonens harmoni. Väldigt snäll jazz, inte glad men skön.

Ting tar tid är en uppmaning att låta saker ha sin gång. Som låt är den rentav tjatig, även om den fungerade som gruk. Johannes Gammelgaard avslutar inspirerat med en alldeles egen gruk: ”Rynkerne i panden / dukker op med tiden / og skyldes al den viden / som overgår forstanden.”