Rhiannon Giddens & Francesco Turrisi

Dela den här recensionen:

Efter den hyllade debutskivan som duo, There is no other, följde en hel del turnerande, vilket som för musikvärlden i övrigt avbröts abrupt. Detta Rhiannon Giddens och Francesco Turrisis andra album tillsammans har i hög grad påverkats av pandemin. 

Skivan handlar om hem, i flera bemärkelser. Det på Irland bosatta paret har inte kunnat besöka sina födelseländer USA respektive Italien. En annan sorts hemfärd beskrivs i titelsången, om en döende människas sista stund innan han ”kallas hem”, vilket Giddens röst över Turrisis utdragna dragspelsackord skildrar med lågmäld tydlighet. Tolkningen av O death, med röst och ramtrumma, är desto mer dramatisk. Här visar Rhiannon Giddens upp sin vokala mångsidighet och lägger ett antal stämmor med helt skilda karaktärer. 

I versionen av en sång av Claudio Monteverdi, på italienska, kommer hennes operabakgrund till nytta, och kompet med enbart banjo funkar alldeles utmärkt. Francesco Turrisi växlar mellan olika slagverk, dragspel och stränginstrument, medan Giddens spelar oktavviola och flera sorters banjo. Båda är lika hemma på allihop, oavsett om det handlar om irländska folklåtar eller gospel, och en traditionell italiensk sång gör duon a cappella med riktigt snygga stämmor.

Rhiannon Giddens har en oerhört stark och innerlig röst och lägger alltid mycket känslor i sitt uttryck, oavsett om hon trycker på rejält eller nästan viskar, och Francesco Turrisi är en multi-instrumentalist långt utöver det vanliga. Trots de stundtals djupt allvarliga texterna är det en ren njutning att lyssna på They’re calling me home.