Amy Speace with The Orphan Brigade

Dela den här recensionen:

Amy Speaces nya album är en personlig beskrivning av tolv omskakande månader i hennes liv, en period som inleddes med första barnets första födelsedag och avslutades med faderns död.

I rörande sånger bearbetar Speace sin saknad efter fadern. Down the trail utgår från hans sista tid, som hon väver ihop med minnen i stream of consciousness-lika strofer, med flödande akustiska ackordföljder som för tankarna till Van Morrisons Astral weeks-period.

Titelspåret anspelar på hästfarmen som Speace körde förbi för att komma till faderns stuga; hästarna brukade springa upp till staketet vid vägen och hälsa. Sista veckan innan fadern dog var farmen såld och hästarna borta. Det är svårt att undgå symboliken.

Trion The Orphan Brigade (Neilson Hubbard – akustisk gitarr, trummor, sång; Ben Glover – akustisk gitarr, sång; Josh Britt – mandolin, sång) är medproducenter och medkompositörer till några av sångerna. Här finns också piano, elgitarr, bas och en stråkkvartett. Men det är den hjärtgripande Grief is a lonely land, med endast piano och stråkkomp, som är skivans stora showstopper. Mother is a country verkar komma från samma inspelningssession, och är en fin sång om moderskap.

En mer traditionell, medryckande typ av countrysång är River rise, om när Tennessee River svämmade över för andra gången under de första månaderna 2020.

Skivan avslutas med Don’t let us get sick, en Warren Zevon-cover Speace skulle ha sjungit på en hyllningskonsert som blev inställd då en tornado slet taket av konsertlokalen kvällen före konserten. Kort efter gick världen i lockdown. Men sången kunde ha varit skriven om året som gått, menar Speace, och ville ha något uppmuntrande och positivt på slutet. Och visst fungerar det.