Skivrecension

The Waylon sessions
Country

Shannon McNally

The Waylon sessions

Skivbolag: Blue Rose
Recenserad av: Magnus Eriksson
Publicerad: 17 sep 2021

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Att sjunga Waylon Jennings sånger tycktes mig osannolikt, skriver Shannon McNally i omslagstexten till The Waylon sessions, ”rather like walking into the men’s room.” Hon skriver också att Steve Young utbrast ”you’re a girl!” sedan hon spelat in Lonesome, on’ry and mean som han komponerat, inte som kritik utan bara förvånat.

Men ofta får de mytvärldar vi sett som tydligt manliga sina bästa uttolkningar av kvinnliga artister. Tänk på Sofia Karlsson, Malin Foxdal och Ingmarie Dalin och Dan Andersson, eller de kvinnliga tolkningarna av Leonard Cohens sånger: Jennifer Warnes, Judy Collins, Somebody’s Darling.

Shannon McNally har inte bara skrivit en fin booklettext om Jennings ”defiantly existential but immediately accessible common man’s music”, hon framför också sångerna med en självklarhet som suddar ut alla manliga konnotationer.

Instrumentalt anknyter hon till Jennings spartanska uttryck, fast Kenny Vaughan dessbättre får större frihet än Waylon Jennings gav sina gitarrister. Shannon McNallys vokala uttryck skapar närvaro, och det är nästan så att jag vill recycla klyschan om ”hudlöshet” från 1980-talets lyrikkritik. Och det känns hela tiden som om Fred Newell, som länge spelade med Waylon, låter sin steel gå i direkt dialog med Shannon McNallys tolkning av lyriken. Och valet av sånger är klockrent: I’ve always been crazy, Out among the stars, I’m a ramblin’ man, This time, Mammas don’t let your babies grow up to be cowboys.

Att rockabillylåten Only daddy that’ll walk the line, en sång som jag alltid sett som en av Waylon Jennings mindre lyckade, får sin bästa version är kanske följdriktigt.

Annonser