John Prine

Dela den här recensionen:

En skymningens atmosfär vilar över John Prines The tree of forgiveness. Den minner inte så lite om den som Harry Dean Stanton lyckades frammana i sitt farväl i John Carroll Lynchs film Lucky. Prine arbetar med samma komponenter – en djup medvetenhet om alltings förgänglighet, men också förmågan att också möta det stora allvaret med glimten i ögat.
Sannolikt är artistens första album med nytt material på dryga tretton år inte ett slutgiltigt adjö (sjuttioett-åringen har trots allt överlevt fler vedermödor än någon ska behöva ta sig igenom), men det upplevs ändå som en brasklapp, ifall det nyckfulla slutet alltjämt skulle komma.
Det är förstås typiskt John Prine att bolla med den sortens allvarsamma lustigheter. En berättarnas berättare äger han en osviklig förmåga att skärskåda livets skeenden med lika stora mått humor och melankoli. The tree of forgiveness är inget undantag. Här ryms fint snidade sånger som ansträngningslöst och gripande kontemplerar åldrande, misslyckanden, små framgångar och förtrolig kärlek. Det låter alltigenom njutbart.