Alison Cotton

Dela den här recensionen:

Som gruppmedlem är Alison Cottons musikaliska bakgrund inte så märkvärdig. Hon spelade i folkrockbandet The Eighteenth Day Of May och är ena halvan av indiefolkduon The Left Outsiders. Men som soloartist har hon valt en väldigt annorlunda väg.

Hon hämtar visserligen inspiration från samma källor som folkmusiken har gjort i århundraden: folks liv. Men med sitt harmonium, sin viola och röst skapar hon något av en egen form av musique concrète, där instrumenten används för att skapa stämningseffekter som levandegör musiken.

The last wooden ship tar oss till skeppsvarven i Sunderland; That tunnel underground seemed neverending förflyttar oss till kolgruvekulturen i Northumberland, i slutet av 1800-talet, där de nattsvarta, labyrintartade tunnlarna är nästan påtagliga. Och den sjöräddningsolycka med bara en överlevande, som är bakgrunden till 17th November 1962 är rent ut sagt omskakande, med de sirenartade rösterna, ljudet av havet, stormen, och den ödsliga mistluren som avslutar både spåret och skivan.

Den korta, inledande Murmurations over the moor (”Svart sol över heden”) är en besvärjelse inspirerad av de böljande, formförändrande flygningarna som gigantiska starflockar gör i kvällningen. Spåret framförs med röster, inspelade lager på lager, och är ett av två mer sångbaserade spår på albumet. Det andra är Violet May, skivans mest ”traditionella” spår – en sång om självvald ensamhet; i princip är den a cappella, men den enträgna drone-tonen som går som en röd tråd genom hela skivan (på viola eller harmonium) är närvarande, även här.

Med sina drones, dissonanser och skapade ljudeffekter låter The portrait you painted of me som något av en uppföljare till Nicos John Cale-producerade album The marble index, där Cales viola användes på ett liknande sätt. 

Detta är ingen lättlyssnad skiva. Den är mörk, dyster och oroväckande. Men den är inget mindre än fascinerande.