Martin Jutéus

Dela den här recensionen:

Det är det ensamma och trevande pianot som står i centrum på Malmöbaserade Martin Jutéus första soloalbum. Pianot, medvetet skulle jag tro ett lo-fi ljudande sådant (ingen konsertflygel utan snarare ett helt vanligt brukspiano), är här mer än ett kompinstrument, för det är med och via pianot som Jutéus utforskar, grubblar över livet och tar med lyssnaren för att undersöka både sitt inre liv, omvärld och tidens gång.

Tankarna går till Keith Jarretts finkänsliga och filosofiska ansats till pianospel och musicerande. Vissa låtar är fint melankoliska och sköra som Theme II.

Andra låtar är mer extroverta, glada och skrivna i den traditionella standardjazzens form. Här visar Jutéus hur prima han lirar med den skickliga trio (bas, trummor och saxofon) som kompar. Inte minst med låten Simone thinking deep växer plattan rejält och understryker att återväxten inom svensk jazz är mycket god.