Rickie Lee Jones

Dela den här recensionen:

The other side of desire släpps först i slutet av juni, men när nu Rickie Lee Jones för första gången på tio år har gjort en skiva uteslutande med originalmusik är den värd att vänta på. Mycket handlar om hur hon handskas med americana och gospel – många artister skulle ha svårt att våga gå lika helhjärtat in i något som så lätt kan kännas passé. Men i det lekfullt råa tilltalet, långt från metronomer och polering, uppstår något luftigt och enastående attraktivt. Som skribent drabbas man lätt av förslitningsskadan att skivor allt för ofta tycks bestå mer av sound än av låtar. Därför är det så spännande att ögonblickligen slungas in i låten Jimmy Choos gitarrer för att sedan vaggas in i ljudbilden av Rickie Lee Jones varmt murkna och vackert släpiga röst. Tack vare knivskarp närvaro och inte minst giftiga låtar från början till slut har hon gjort ett album som skulle stärka vilken karriär som helst oavsett upphovsperson. Tro mig när jag säger att det varit en lyx att få lyssna på det före alla andra.