Valerie June

Dela den här recensionen:

Tennessee-sångerskan Valerie June, porträtterad i Lira #3 2013, hade på sitt första riktiga album Pushin’ against a stone (2013) ett behagligt tillbakalutat sound, lagom hafsigt och småskräpigt, men säkert väldigt uttänkt, producerat av Dan Auerbach (från Black Keys). Soundet ihop med de starka låtarna gjorde att June verkligen lät som ett löfte inför framtiden.
På nya The order of time har hon lagt ner mycket arbete på låtar och texter på temat tidens gång, men resultatet är, åtminstone relativt sett, betydligt mer radiovänligt mainstream än sist – kanske åtminstone delvis till följd av Auerbachs frånvaro. Visst, plattan har drag av singer/songwriter, soul och gospel samtidigt, vilket sydstatsmusiken ofta har, med snyggt sound och smakfulla blås- och stråkarrangemang här och där. Men den sofistikerade ljudbilden passar inte riktigt en sångerska som har en röst som en skönt knarrig, nedsutten lädersoffa. I låtar som Shakedown och Slip slide on by bränner det till, men på hela taget bleknar denna skiva vid jämförelse med en annan ny platta, Rhiannon Giddens knivskarpa sorgeporträtt av den amerikanska södern, Freedom highway. Denna rekommenderas i stället. Varmt.