! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Två generationer folkadel Lira Gillar

Martin & Eliza Carthy

The moral of the elephant

Skivbolag: Topic Records
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 24 sep 2014

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Ikonerna Norma Watersons och Martin Carthys personliga, folkliga tradition går tillbaka till 60-talets brittiska revival och 1994 gjorde de sin första skiva tillsammans med dottern Eliza, som Waterson-Carthy. Det tog ända till 2010 innan Eliza och Norma gjorde sin första egna skiva tillsammans och fyra år till innan den av många efterlängtade duo-skivan med Eliza och fadern Martin Carthy blev av. Den har varit väl värd att vänta på.
Både Martin och Eliza är starka förvaltare av den levande traditionen; Martin var med i folkrockbandet Steeleye Span men innehar en enorm kunskap om traditionella sånger och sångare. Eliza växte upp mitt i revivaln, men har ständigt sökt sin egen musikaliska väg. Deras första skivsamarbete är spännande, igenkännbart och samtidigt kanske inte helt vad man hade väntat sig.
Martin och Eliza är de enda musikerna på skivan. Martins sparsmakade, personliga gitarrstil lägger grunden till sångerna. Elizas fiol slingrar sig kring och igenom gitarrtonerna; ger melodistämmor, harmonier, kontrapunkt. Konstruktionerna är ofta ganska intrikata, men musiken flyter paradoxalt enkelt.
Ovanpå detta ligger deras röster. Båda sjunger solo och lägger stämmor på varandras sånger. Rösterna känner varandra väl, vet hur och när de ska understödja varandra. De sporras av varandra och njuter antagligen lika mycket av att sjunga tillsammans, som det är en njutning att lyssna på dem.
Åtta av skivans sånger är traditionella, de flesta okända för mig (men Queen of hearts är hämtad från Martin Carthys skivdebut för 49 år sedan!). Sången The Elephant är en dikt, tonsatt av Eliza. Monkey hair är av den skotske sångaren Michael Marra, och Happiness är skriven av Nick Drakes mor Molly.
På en skiva av genomgående hög kvalitet är de två sistnämnda lågmälda sångerna, sjungna till enkelt gitarrkomp av Eliza, med likafullt passande lågmäldhet, skivans finaste och starkaste spår.

Annonser