Billy Bragg

Dela den här recensionen:

Efter en start som pubrockpunkare i bandet Riff Raff i slutet av 1970-talet återuppfann Billy Bragg sig som akustisk indieprotestsångare i början av 1980-talet. Barden från Barking blev en riksangelägenhet i Storbritannien med en hängiven fanskara som i honom såg en vanlig snubbe som kunde sätta ord och ton på springande punkter i deras vardag. Romantik balanserades med politik. Folkmusik mötte punk under en tid då kollegorna hette saker som The Smiths och The Pogues. 

Sedan följde vänsterengagemang, den brittiska gruvarbetarstrejken 1984-1985, Kirsty MacColls hitversion av A new England, mer eller mindre subtila lån i hitlåtar signerade Green Day och Håkan Hellström, ett samarbete med bandet Wilco där kvarlämnade Woody Guthrie-texter tonsattes, textförfattande till Beethovens An die freude för ett framförande av The London Philharmonic Orchestra inför drottningen – och häromåret en bok om skifflemusik … 

Nu är Billy Bragg framme vid sitt trettonde album (om jag räknat rätt) och det är en nedtonad och av livet anfrätt vuxen man vi möter. Han är inte längre 22 år, som i den berömda textraden i A new England; en låtinledning han för övrigt snodde från Simon & Garfunkel.

Den tidigare så arge unge mannen har hunnit mogna och fylla 63. Han sjunger om vänner och släktingar som gått ur tiden, om misslyckanden i kärlek och förhållanden. Men också om att ställa upp för varandra, om att kampen går vidare. Såklart. ”The kids that pull the statues down, they challenge me to see / The gap between the man I am and the man I wanna be.” 

Tydligt är dock att energinivån är lägre än vanligt. Även om Romeo Stodart (från Magic Numbers) och studioräven Dave Izumi rattat fram ett bra sound i country-americana-möter-singer-songwriter-bagen.

Här finns tyvärr några låtar som inte förmår nå ända fram, trots intentionen att vända blicken inåt mot det personliga, bort från presumtiva pamflettplattityder. Högst tempo blir det i avslutande Mysterious photos that can’t be explained, som han skrivit ihop med sin 27-åriga son Jack Livero.