Skivrecension

The longing kind
Personlig singer-songwriter. Lira Gillar

Maz O’Connor

The longing kind

Skivbolag: Restless Head
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 16 jun 2016

Dela den här recensionen:

Maz O’Connors tredje album är den naturliga fortsättningen på hennes personliga vandring i den expansiva värld som är samtida folkmusik. Popinslagen försvann till förra skivan. Den här gången har det traditionella materialet fått stryka på foten, då Longing kind helt består av eget material.
O’Connor har en säkerhet, värme och rättframhet och en tveklös berättarstil och en mogenhet i tanke och ordval som balanseras väl av hennes förmåga att skriva enkla, självklara och vackra melodier. Det finns beröringspunkter, ekon, av artister som Nick Drake i arrangemangen eller Paul Simon i gitarrspelet, men det är mer en känsla av tidlöshet än av plagiat. Producenten Jim Moray måste ha jublat när han fick ett så starkt material i sina händer.
The longing kind är något av en temaskiva om längtan, behörighet och ungdomliga förvillelser, uppdelad i tre fiktiva akter. Där mellanakten är sånger inspirerade av konstverk; Greenwood side om Millais Ophelia, Streatham-porträttet av Jane Grey, Robert Wilkies porträtt av gatumusikern Billy Waters, och en mer generell sång om en musa vid namn Emma. Det är främst här man inser O’Connors empatiska förmåga och lätthet för att bygga upp en berättelse efter eget huvud.
Och sen – rösten. Betagande. Klar. Ren, vacker, omslutande. Med oväntat djup och omfång. Personlig och varm. Det är svårt att inte bli förförd, When the whisky runs dry.


Fler recensioner

Annonser