Skivrecension

The loneliest man I ever met
Country

Kinky Friedman

The loneliest man I ever met

Skivbolag: Avenue A/Rootsy
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 10 jun 2016

Dela den här recensionen:

För att vara Kinky Friedman är The loneliest man I ever met ovanligt nedtonad. Det är inte lika mycket kontroversiella syrligheter, oputsade ståupp-roligheter eller satiriska gliringar som vi blivit vana vid. Här finns inga reinkarnationer av They ain’t making jews like Jesus anymore. I stället träder en nedtonad Kinky Friedman fram på ålderns höst.
Han gör en duett med vännen Willie Nelson i den senares Bloody Mary morning och det är ungefär så bakis och skakis som det blir på den här skivan. Friedman tolkar Waits, Zevon, Haggard, Cash och Dylan. Ja, till och med musikalklassikern Wand’rin star och revynumret tillika filmlåten A nightingale sang In Berkeley Square slinker med i farten – eller snarare den lugna lunken. Det är trevligt och mysigt, men kanske inte så märkvärdigt.
Tolkningarna av andras låtar varvas med något enstaka eget nummer. Lady yesterday spelade The Kinkster in redan för fyrtio år sedan till albumet Lasso from El Paso, en platta med gästspel av kändisar som Eric Clapton, Dr John och Ringo Starr. Wild man from Borneo är en annan stillsam sak i repris, denna gång inlånad från 1974 års självbetitlade album. Och titelspåret är en låt Kinky Friedman en gång i tiden skrev ihop med outlaw country-artisten Will Hoover, mannen bakom Freedom stay som Kinky sjunger på skivan och som är känd från Waylon Jennings repertoar.
Kompet på nya skivan är avskalat och akustiskt. Kinky Friedman pratsjunger fram de flesta texterna – som små rökpuffar från cigarren – snarare än sjunger för full hals. Trots att den säkerligen är sköljd med tequila av hans eget märke.


Fler recensioner

Annonser