Jenny Sturgeon

Dela den här recensionen:

Det är inte ovanligt att skönlitterära verk inspirerar musiker. Ta Bo Hanssons Sagan om ringen. Eller Andrew Lloyd Webbers The Phantom of the opera. Då är det betydligt mindre vanligt att faktaböcker inspirerat till musikaliskt skapande. Men det är fallet med The living mountain.

I mitten av 1940-talet (men publicerad först 1977) skrev den skotska författaren och poeten Nan Shepherd om sina erfarenheter som fjällvandrare längs The Cairngorms, en bergskedja i de östra skotska höglanden. För den Shetlandbaserade musikern Jenny Sturgeon, med ett starkt intresse för natur, miljö och ekologi (hon är filosofie doktor i sjöfåglars ekologi) och som själv växte upp nära bergen, var Shepherds bok ett inspirerande exempel på hur mänskligheten kan komma närmare naturen.

Sturgeon har inte bara lånat bokens namn till sin skiva, hennes tolv sånger speglar också bokens kapitel. Tio är egna kompositioner, med texter inspirerade av boken, två är dikter av Shepherd med musik av Sturgeon. Sångerna hålls ihop av ett genomgående bakgrundsljud – fågelsång, sipprande floder – inspelade på plats.

Arrangemangen är enkla, meditativa, starkt atmosfäriska; de känns inte alltid som ”riktiga” låtar, mer som svallande musikaliska vävnader. Texterna är som transcendentala, geologiska dikter som centrerar sig kring Sturgeons rogivande röst, uppbackad av gitarr, piano, bas, synt, tumpiano och stråkar.

Det är en utmaning att försöka skönja bergen i musiken, men upplevelsen är behaglig och annorlunda. Ändå är det ett par av de mer strukturerade sångerna som står ut över de andra: The plants, med drag av Nick Drake, och den ljuvliga, tidlösa balladen The senses.