Skivrecension

The livelong day
Dronebaserad irländsk folk Lira Gillar

Lankum

The livelong day

Skivbolag: Rough Trade
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 22 nov 2019

Dela den här recensionen:

Gruppen Lankum har inte gjort sig kända för att höra till den glada och ystra sidan av irländsk folkmusik. De hedrar de irländska låtarna men låter dem växa och förvandlas via alternativ folk, psykedelia och en inte liten del av den punkattityd som är de gitarr- respektive uilleann pipe-spelande bröderna Daragh och Ian Lynchs musikaliska bakgrund.

Gruppens hemliga vapen är drones och dissonanser, ihärdigt spelade på säckpipan, på Radie Peats concertina och harmonium, eller Cormac Dermodys fiol. Med sparsmakade, ofta experimentella arr skapar de omskakande, nästan skrämmande stämningar som passar de dystra berättelserna om dagens Irland; om social orättvisa, sorg och armod. Det är inte alltid vackert, men man lyssnar.

Tre av spåren är instrumentala, men omarrangerade närmast till oigenkännlighet: Ode to lullaby låter som ett spår av Velvet Underground. The pride of Petravore är långt ifrån Dé Dananns romantiska version, och låter mer som dragen genom ett tröskverk. Oldtimelåten Bear Creek låter nästan glättig i jämförelse. Men den är blott en tillfällig och falsk respit.

Det är i sångerna som Lankums sociala engagemang kommer fram. Den traditionella dryckessången The wild rover har omarbetats till en försupen mans klagosång, tack vare en relativt okänd sista vers; Katie Cruel, möjligen om en prostituerad, är en ballad om kvinnors utanförskap i samhället medan The dark eyed gypsy (en variant av The raggle taggle gypsy) är en betraktelse om klass och ras.

Gruppens två egna kompositioner, The young people om ökningen av självmord bland unga på Irland, och den smärtsamt ljuvliga Hunting of the wren om de åsidosatta kvinnorna The wrens of Curragh (fritänkare, prostituerade, alkoholister, landstrykare, ex-fångar och skördearbetare som bodde i fågellika bon på slätterna utanför Curragh i County Kildare på 1800-talet), ger de traditionella sångerna en god kamp om skivans bästa spår. När gruppens fyra medlemmar tar i, fyrstämmigt, då reser sig nackhåren, om de inte redan har gjort det.


Fler recensioner

Annonser