! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Brokig trippel

Karl Jonas & Blood Music / The Second Hand Orchestra / Idrissa Soumaoro & L’Éclipse

The light of the future (Dark of the past) / The Second Hand Orchestra / Le Tioko-Tioko

Skivbolag: Sing a Song Fighter
Recenserad av: Timo Kangas
Publicerad: 1 feb 2016

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Karl Jonas Winqvist har många järn i den berömda elden. Han är programledare för nyfikna radioprogrammet Kalejdoskop i P2. Efter medverkan i gruppen First Floor Power, där Jenny Wilson och hennes syster Sara Wilson ingick, har han gjort skivor under namnet Blood Music. På senare tid har han producerat skivor med Jan Hammarlund och Vasas Flora & Fauna.
Nu kliver Winqvist fram ytterligare ett snäpp och sätter sitt eget namn främst på nya Blood Music-skivan. Som han släpper på sitt eget skivbolag, Sing a Song Fighter, aktuellt med två andra releaser i samma veva.
The light of the future (Dark of the past) inleds med en sorglig betraktelse över hur Karl Jonas Winqvist som sjuåring inte kom i tid till sin egen mammas begravning. Till de gråtmilda tonerna tonerna av pedal steel pratsjunger Winqvist om hur den unga versionen av honom svär att aldrig komma försent igen. Nej, det är inte minut för tidigt att Karl Jonas Winqvist och Blood Music är tillbaka om ni frågar mig.
Efter den ledsna inledningen blir det strax ljusare. Don’t throw your love in the garbage can är en typiskt Winqvistig poplåt, mittemellan Robert Wyatt och något soloprojekt från någon ex-Postcard Records-skotte. First Aid Kit-systrarna Johanna och Klara Söderberg gör ett fint inhopp på den.
Brightonbandet Electrelane får se sin låt Bells i en ny dräkt, där kraut möter skimrande countrygirlander. Malvina Reynolds God bless the grass kläs i en ödsligt pianopräglad ljudbild. Randy Newmans Memo to my son får en ny dimension när Winqvist framför den tillsammans med sin egen sjuåring.
Just tankarna om barnen och deras framtid verkar stå i fokus på The light of the future (Dark of the past). Från den där traumatiska begravningen till de mer hoppfulla betraktelserna längre in på skivan. Det är lite som titeln på debuten från Winqvists gamla band First Floor Power proklamerar: There is hope. Just så känns musiken och texterna här. En finstämt, stämningsskapande skiva med okommersiell pop – det går inte att rätt och slätt stämpla den ”indie” eller liknande heller – där så många olika influenser sömlöst tar plats.
För att vara en så intim inspelning rymmer skivan ändå en imponerande rad prominenta musikervänner. Röstkonstnären Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums), trumslagaren Lars Skoglund (Lykke Li, Goran Kajfes), Andreas ”Ass” Söderström (här endast bakgrundssång och handklapp) och keyboardisten Tomas Hallonsten (Tape, Fire! Orchestra) är några. Skivan släpps för övrigt även i form av en limiterad vinylutgåva – väldigt Winqvist också det.
Detsamma gäller i allra högsta grad The Second Hand Orchestra som släpps i 300 exemplar med helt unika skivomslag där gamla lp-omslag återanvänds. Till och med gruppnamnets logotyp består av återanvända typsnitt från andra band.
Andrahandsorkestern är ett färskt projekt som här skivdebuterar. Instrumentalmusik som ursprungligen gjordes till en dokumentärserie som gick i stöpet. Serien skulle handla om familjer som flyttade från väst till helt främmande platser och kulturer. Musiken blandar influenser och stilar med en frisk skaparglädje. Karl Jonas Winqvists signatur känns tydligt i låtarna som växlar mellan leksaksinstrument-aktiga grepp, minimalism och något som kanske liknar en korsning av svenska Tape och Penguin Café Orchestra. Det är eget och stämningsskapande. En skön skiva att sätta på när alla musikgenrer med väldigt tydliga ramar känns trånga och tråkiga.
Sista godbiten i Sing a Song Fighter-given är en återutgivning av en riktig raritet, musik som återigen knyter an till barn och barndom. Idrissa Soumaoro & ’L’Éclipse gjorde albumet Le Tioko-Tioko på hemmaplan i Mali redan 1978. Musikläraren Idrissa Soumaoro – som tidigare spelat i Les Ambassadeurs med Salif Keita – startade bandet med en samling studenter. Här ingår det numera världsberömda paret Amadou & Mariam; ett unikt tillfälle att höra det blinda paret i ung, formativ ålder. Få har hört skivan som pressades av en tysk hjälporganisation och gavs bort till elever vid den där skolan för blinda. Tydligen är detta det enda den här konstellationen spelade in.
Det vilar ett lite burkigt, skevt sound över skivan, men jag charmas av den stundtals smått hypnotiska musiken. Orgel, elgitarr, sång – det känns nästan kryptiskt, i alla fall när sången inte kommer in. Då blir det musik som exempelvis svenska Goat skulle kunna imitera, om de inte redan gör just detta.
Winqvist har gjort ett riktigt detektivarbete i sin strävan efter att få släppa musiken på nytt. Inga mastertejper stod att finna men till slut fick han tag på fransman som hade ett orört exemplar av skivan och snart blev släppet ett samarbete med Eric Isaacson på skivbolaget Mississippi Records i USA.
Det är verkligt spännande att höra de unga Amadou & Mariam i den här miljön. Jag blir glad, så glad.

Annonser