Sten Sandell

Dela den här recensionen:

På Sten Sandells trippelabum Music inside the language (LJ Records, 2011) undersökte pianisten, improvisationsmusikern med mera olika aspekter på musik och språk, på egen hand och tillsammans med bland annat Sofia Jernberg och Nina de Heney. Projektet, som även innehöll konkret poesi, var en del av Sten Sandells forskning vid Högskolan för scen och musik i Göteborg.
Årets ambitiösa verk, en bok på 57 sidor, med svartvita fotografier, teckningar och poesi, och ett usb-minne med nästan två timmar musik, känns som en logisk fortsättning på den utgåvan.
Music inside the language avslutades med ett dronestycke, Borduna, och ordet Borduna finns även i de tre titlarna på pianomusiken som fyller en del av usb-minnet. Men dronemusik i traditionell mening är det inte, den långa Borduna kaleidophon act 1 är en rytmisk och halsbrytande färd in i pianots klangmöjligheter. Rösten dyker upp ibland, på slutet visslar han kort, i början påminner det om strupsång, senare ljusa, glidande läten. Rösten är en naturlig och integrererad del av helheten. De två kortare delarna av sviten är tätare; Sten Sandell är en vidunderlig, oförutsägbar pianist.
Men jag lyssnar ännu mer fascinerat på den andra skivan, inspelad på Studio Acusticum i Piteå, när han brottas med den specialbyggda orgeln (10 meter bred, 9,5 meter hög, 9000 (!) pipor) i det norrländska konserthuset. Samtidigt umgås jag med dikterna och bilderna, på instrument och natur, orgeldelar, trä, skog, berg, sand. Kombinationen av musik, röst, text och bild blir nästan en mystisk, andlig upplevelse även om Sten Sandell befinner sig ganska långt från Bach eller en modernare orgeltonsättare som Messiaen.
Sten Sandell har länge undersökt musikens möjligheter, i band som Gush, olika konstellationer, solo, men med de senaste årens forskningsresa har han gjort musik som inte riktigt liknar någonting annat.