Robert Wyatt

Dela den här recensionen:

Robert Wyatts första soloalbum från 1970 är en enmanslekstuga, trots att sex andra musiker också medverkar på skivan. Hans medmusiker i Soft Machine hade vägrat att spela på Moon in June – Wyatts sidolånga låt på Softs då senaste album, Third – och de hade även tröttnat på hans sånginslag på konserterna. De interna relationerna ledde till att han hösten 1971 fick lämna bandet.
Fortfarande ovetande om den utvecklingen, men med en del frustration att bearbeta, skapade Wyatt en skiva som liknar varken Soft Machine eller någon av hans senare soloskivor. (Med undantag av låten To Carla, Marsha and Caroline, som senare dök upp på Matching Moles första album, under namnet Instant pussy.)
The End of an ear är ett experimentellt album fullt av ovanliga och spännande strukturer, melodier och idéer som huvudsakligen är baserade på improvisationer. Samtidigt som den vilar tungt på Wyatts personliga trumstil, pianospel och röstifikationer.
”Den grundläggande saken jag alltid kommer tillbaka till har ingenting alls att göra med vare sig jazz eller rock, utan med konstiga bandspelartejper och röstgrejer – mer inspirerat av [klassiska brittiska radiokomikerna] the Goons”, sa Wyatt själv. ”Jag gillar en släng av galenskap. Det är en av mina favoriter bland de mänskliga egenskaperna.”
Resultatet är därför inte för alla och envar. Men det är en annorlunda och underhållande skiva. Eccentrisk och mycket brittisk. Den är helt enkelt Robert Wyattsk.