Diverse Artister

Dela den här recensionen:

I mars i år övertalade English Folk Dance and Song Society och Folk By The Oak Festival åtta engelska folkmusiker – Martin Simpson, Nancy Kerr, Jim Moray, Bella Hardy, Rachel Newton, John Smith, Emily Askew och Hannah James – att dra sig tillbaka till den engelska landsbygden under en vecka för att skapa ny musik inspirerade av människorna, musiken, myterna och historierna som förknippas med den Elizabethanska eran.
Dessa nya verk uruppfördes i Hatfield House, där Folk By The Oak nu huserar och var drottning Elizabeths barndomshem och favoritresidens; Elizabeth ska ha suttit under en ek i parken, när hon fick beskedet att hon blivit drottning av England.
The Elizabethan session är inte en skiva med tidstrogen musik, utan åtta musikers tolkningar och tankar kring tidsperioden. Alla inblandade har tagit till sig uppgiften med stort allvar och det finns inte ett svagt spår på skivan, även om några ger ett starkare intryck än andra. Nancy Kerr inleder med Shores of Hispaniola, en glödande och indignerad beskrivning av statssanktionerad slavhandel; John Smiths bluesiga London är inget turistvykort precis, destamma gäller Martin Simpsons två sånger Christopher Marlowe och Elizabeth spells death, som båda handlar om död.
Rachel Newton, Emily Askew och Hannah James samarbete Eve’s apology in defence of women, ett americana-doftande stycke med förtrollande stämsång och text av Amelia Lanyer (1569–1645), följs av den drivna, instrumentala Gather the owls. Broadside, med flödande, intrikat gitarrspel av Smith och Simpson, och text och sång av Kerr, tar oss tillbaka till havet, via sjörövare och Armada. Jim Morays The straight line and the curve är en sorgesamt vacker, eftertänksam och psalmliknande hyllning till John Dee, matematiker, astronom, astrolog, geograf, ockultist och rådgivare till drottningen.
The Monnington pavane och Ortiz ground är två underbara, livliga danser komponerade av gruppens expert på tidig musik, Emily Askew. Bella Hardy gör en aldrig besviken, men av hennes två sånger är det speciellt den självbiografiska Hatfield som berör.
Drottning Elizabeth skrev själv poesi. Och det känns inte mer än rätt att skivan avslutas med utdrag från två av hennes poem, i sången Suspicious mind, en sådan där sentimental men slående countryballad som lämnar en med en känsla av tomhet och saknad. The Elizabethan session är ett aktningsvärt jobb som växer med varje lyssning och har en given plats bland årets bästa skivor.