Skivrecension

The drowned lover and other dark tales
Vidgade vyer

Paul James

The drowned lover and other dark tales

Skivbolag: Mummerfy
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 20 feb 2017

Dela den här recensionen:

Sedan 1980 har den säckpipe- och saxofonspelande Paul James lett den droneälskande folkseptetten Blowzabella, vars populära utbud av låtar inspirerade av brittisk och europeisk traditionell dansmusik tidigt gav dem en plats bland folkgenrens kultband. James har släppt skivor med flera grupper utöver Blowzabella, men The drowned lover and other dark tales är hans första soloalbum.
Utöver sina beprövade säckpipor och saxofoner ger James prov på sin förmåga som multiinstrumentalist, med inslag av bland annat bouzouki, concertina, klaviaturinstrument, syntar, tin whistle, skalmeja, gralla (spansk skalmeja), loopar, samplingar och allmän digital mjukvara. Som om inte det vore nog medverkar dessutom knappa tjoget gästmusiker.
Skivan består av fyra traditionella engelska folksånger, fyra egenkomponerade låtar samt en cover av Big corn (in ten fields), en sång av Desmond Simmons, en singer-songwriter och vän till James som dog för tre år sedan.
Stämbanden är inte James bästa instrument; men sången är adekvat och ger de traditionella spåren en viss sträv, jordnära stämning. Det är musicerandet och arrangemangen som är hans forte, och att han har valt andra musikaliska stilar än han brukar arbeta med i Blowzabella; Once there was a lone wolf låter mer som gruppen Scarp, med klara drag av progressiv rock, medan Wakeful har mer av episk filmmusik över sig.
Bara ett spår, den östeuropeiskt influerade Falco e Colomba, låter Blowzabella i mina öron. Det är den och de oväntade arrangemangen på de avslutande tre spåren som gör skivan för mig: Big corns R.E.M.-inspirerade altrock; Dulcinea de la Mancha, vars elpiano och lap steel-gitarr tangerar Soft Machine kring 1974-75; och den folk-punk/new wave-attack som är The ballad of Sarah Gray.


Fler recensioner

Annonser