Ruthann Friedman

Dela den här recensionen:

New York-bon Ruthann Friedman började spela gitarr åtta år gammal, inspirerad av Woody Guthrie och Pete Seeger. På 60-talet flyttade hon till San Francisco, där hon bland andra lärde känna David Crosby. I dennes källare skrev hon sången Windy, en fullfjädrad popballad med flowerpower-stuk som gick till nummer ett i Amerika med gruppen The Association 1967.
Två år senare släppte Friedman en soloskiva, folkalbumet Constant companion. Tolv sånger, helt utan Windys körer, flöjter, tamburiner och klavinett, som var så kännetecknande för mycket av popmusiken under the summer of love. Det var producenten Joe Wisserts (The Turtles, Lovin’ Spoonful, Jackie De Shannon) idé att skala bort allting och helt enkelt lyfta fram Friedmans beslöjade röst och mer än dugliga gitarrspel och på samma gång framhäva hennes begåning som låtskrivare.
Visserligen tar Friedman i någon mån avstånd från några av texterna på Constant companion (”Det är klagande, gnälligt, mesigt skitsnack. Jag var 25 år gammal”, säger hon till exempel om sången People), men hon har onekligen en säker hand när det gäller ordbehandling och bildspråk. Även melodierna är skenbart enkla, ofta underfundiga, ibland oväntade, alltid personliga, men också lätta att ta till sig.
Den här cd-utgåvan kommer med ett extra dussin bonussånger: den närmast psykedeliskt jazziga singeln Carry on (glittering dancer), som inte var med på albumet, samt tio tidigare outgivna sånger och en demo av Windy från samma tidsperiod.