! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Dylaniana

Bob Dylan & The Band

The Basement Tapes Complete – The Bootleg Series Vol. 11

Skivbolag: Columbia/Sony
Recenserad av: Magnus Eriksson
Publicerad: 17 nov 2014

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Bob Dylan och The Band i källaren i Woodstock 1967: få inspelningar är så mytomspunna som dessa. Historien är väl känd. Bob Dylan drog sig undan efter en motorcykelolycka och sju banbrytande lp-skivor utgivna under drygt fyra år. Under konvalescensen bildade han familj och spelade in 130 låtar med sina kompmusiker från turnéerna september 1965 – maj 1966. Det var då som Ronnie Hawkins gamla kompband The Hawks blev The Band.

Källarsessionerna ägde rum större delen av 1967, innan Bob Dylan återvände till studion för att spela in John Wesley Harding, en skiva som i sin nedtonade folkviseretorik hade formats av erfarenheterna från källaren, även om Dylan där kompades av Nashvillemusiker, inte av sina källar- och turnékamrater.

Några tagningar från källarsessionerna fanns med redan på The Great White Wonder, den första bootleggen med Dylan, utgiven i juli 1969. Flera spår följde på andra bootlegs, innan den första officiella utgåvan av The Basement Tapes kom 1975. Den innehöll 24 låtar, flera med endast The Band och många med senare pålägg av The Band.

Men nu finns den Dylanska graalen tillgänglig i sin helhet. I boxen The Basement Tapes Complete får vi alla inspelningarna, alla tagningarna i originalskick. Den rymmer sex skivor och en bok med ett fantastiskt bildmaterial. De flesta inspelningarna har tidigare varit tillgängliga på bootlegs för de mest frenetiska samlarna, men enligt Rootsys Johnny Borgan, en kännare av rang, rymmer den kompletta utgåvan ett trettiotal spår som inte ens funnits bland samlarna tidigare.

Boxen kostar dryga tusenlappen, och möjligen är den värd vartenda öre. Jag skriver ”möjligen”, eftersom det också finns en billigare dubbel-cd med 38 spår, som fyller mer begränsade behov.

Kanske det främsta värdet med boxen i förhållande till den blygsammare utgåvan är att den försätter oss direkt i det musikaliska universum där Dylan och The Band tillbringade några omtumlande månader. Inspelningarna är kronologiskt ordnade vilket gör att vi kan följa infallen. När Dylan är på countryhumör resulterar det i en massa låtar från olika håll, av Johnny Cash, Hank Williams och Hank Cochran, men också traditionella sånger.

Längre fram i boxen gräver Dylan och hans compadres än djupare i de angloamerikanska folktraditionerna med sånger som Wildwood Flower, 900 Miles Away from Home (inte 500 av någon anledning) och Come All You Fair And Tender Ladies.

Och så har vi det originalmaterial som alltid förknippats med titeln The Basement Tapes, sånger som i sin traditionsmedvetenhet är en länk mellan Blonde on Blonde och John Wesley Harding, Nashville Skyline, Self Portrait och New Morning, men nu i deras råaste originalskick.

Är de bättre än de tvättade versionerna? Jag vet inte. De är något annat än dessa. Den legitima studiobehandlingen 1975 skapade mer sammanhållna och täta ljudbilder, medan råtejperna är naknare, mer improvisatoriska och kanske – fast det är en farlig generalisering – mer Dylan.

Och de låtar som gav rötterna till dessa (country- och blueslåtarna i boxen) är av skiftande kvalitet, även ljudmässigt. Folsom Prison Blues har omisskännlig charm, men är det en bra version? Och håller Dylans röst för Four Strong Winds?

Det är frågor som inte intresserar Dylanentusiasten.

Jag hör själv till den försvinnande (antar jag) minoritet som inte anser att Dylan och The Band var bäst med varandra. För mig var Bob Dylans bästa turnéband det han hade under senare delen av 70-talet med bland andra Billy Cross, Scarlet Rivera och det blivande Alpha Band.

Men när jag lyssnar på sexpacket från källaren sugs jag in, mer än jag någonsin gjort av utgåvan från 1975. En god del av fascinationen ligger i själva mängden, att få så mycket serverat på en gång – ibland slarvigt, ibland snudd på ohörbart, men hela tiden personligt och präglat av det ögonblickliga infallets omisskännliga glädje.

På något märkligt sätt blir rubbet oemotståndlig musik.

Annonser