! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Genreblandande Lira Gillar

John Metcalfe

The appearance of colour

Skivbolag: Real World/Bertus
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 22 sep 2015

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Nyazeeländaren John Metcalfe är kanske främst känd för att ha arrangerat orkesterversionerna av Peter Gabriels backkatalog. Men han har en betydligt vidare och långtgående karriär än så. Han är klassiskt skolad violaspelande ledare av The Duke Quartet, men var under 1980-talet med i postpunkbandet Durutti Column. Han har dessutom komponerat musik för radio, film och tv samt arbetat som arrangör åt bland andra Morrissey, Blur, Simple Minds, Pretenders och Natasha Khan (Bat For Lashes). Med en sådan bakgrund är det inte konstigt att Metcalfes musik är flerdimensionell och mångfacetterad.
Det inledande spåret, den 20 minuter långa sviten Sun, ställer oss mitt i Metcalfes musikaliska manifest. En kaskad av konstfullt orkestrerade, kammarmusikaliska sektioner och avdelningar med houserytmer och befriande Durutti Column-gitarrer. Metcalfe blandar klassisk musik, ambient och beats på ett sätt som både svänger och överraskar och som skulle göra Brian Eno och Tangerine Dream avundsjuka.
Flera kortare spår följer. The Silver track och Gold, green har mer Durutti Column-artade flödande gitarrer och elektroniska effekter. Sycamore påminner om skotten Martyn Bennetts fioldrivna, ystra urban-eskapader. Just let go är en egensinnig omstrukturering av Bat For Lashes sång All your gold, med samplade sånginslag från originalet.
Som kontrast finns också några klassiska recitationer: Kite och Parsal, med Metcalfe på viola och Tom Cawley på piano; ödsliga, återhållna, melankoliska, och Bensaçon, ett solostycke med piano av Metcalfe.
Det 16 minuter långa titelspåret, en tvånots-drone på viola och ett växande, strukturerat flöde av form och senare, rytm; med starka minimalistiska inslag som minner om Michael Nyman, avslutar skivan. Det är i sig lika personligt, spännande och avantgardistiskt som skivan är som helhet. Och lika vackert.

Annonser